 |
| Boken om Kjell Foto: ÅJ |
Man skulle inte kunna tro att författaren Anders Sundelin klarar av att få ihop 380 sidor text om Kjell Höglund. Och det får han inte heller. 150 sidor går åt att beskriva stora och små händelser i Kjell Höglunds samtid. Världshändelser, politiska skeenden i Sverige, men även små obetydliga noteringar från Rossö i Ångermanland, Kjells födelseort i december 1945. Kjell var en person som gick relativt obemärkt genom sin samtid och de personer som Anders Sundelin intervjuat har inte så mycket att säga om Kjell som person men desto mer om hans underfundiga texter och hans ovilja att trots allt stå på scen. Författaren försöker att sätta Kjell i ett sammanhang, ge viktiga tidsmarkörer och tar sikte på företeelser som möjligtvis påverkat Kjell Höglund. En av dem är författaren själv som funnits med i utkanten av Kjells värld även om de inte kände varandra personligen.
Vi får följa Kjell så gott det går från barndomshemmet på Rossö där hans far vara bagare. Till gymnasiala studier i Strömsund och hans första egna boende. Vidare till universitetet i Stockholm och när han slutligen slår sig ner i Västerås, där han idag, när detta skrivs, befinner sig på ett demensboende långt från de succéer och turnéer han varit på genom åren. I Strömsund startade hans drömmar om större scener med studentspex och allmänt juvenilt beteende. I Stockholm fanns han hela tiden i utkanten av de spännande händelser i form av kårhusockupationen 1968 och demonstrationer för FNL-rörelsen. Det var mycket fester i kollektivboendet och Kjell gjorde vapenfri tjänst i linje med sin övertygelse. 1974 fick Höglund skaka galler några nätter då han vara inblandad i Stockholmsbaserade piratradiosändningar för kanalen Radio 88. Kjell Höglund hade under denna tidiga period tidvis ingen fast adress och var mer av en vagabond som brydde sig föga om det materiella.
 |
| 70-tals Kjell |
1973 gjorde Kjell skivdebut på riktigt, med albumet
Häxprocesser, även om han innan dess redan gjort gjort två egenproducerade och egendistribuerade skivor,
Undran 1971 och
Blomstertid 1972. Dessa två skivor hade vita papperskonvolut och handskrivna etiketter av Kjell och existerar i små eftertraktade upplagor.
Kjell reste mycket och oftast ensam; USA, Provence, Frankrike, Spanien, Rumänien, England och Danmark ofta med en väldigt skral reskassa och få eller inga bestämda resplaner. Kjell var en anspråkslös sökare, inte religiös, men letade efter svaret på livets gåtor. Han intresserade sig för danske Martinus läror då han i mitten av sjuttiotalet spenderade tid på den danska kursorten Kindla på Själland och under perioder var han föreläsare för sekelskiftesfilosofens tankar och läror både i Danmark och Stockholm. Han jobbade tidvis på förlaget som gav ut Martinus böcker och många spår av filosofens läror finns i hans texter. Kjell drogs ofta till olika alternativa tankar och läror och förlorade flera vänner på grund av detta.
Kjell är inte de stora eller många ordens man, men de han förmedlar är desto mer underfundiga och listiga. Speciellt som han kan avsluta en djup och skarp textrad med orden
tralala och man får som lyssnare en tudelad tanke om vad han egentligen vill med sina texter. De ord han använder är enkla och geniala och många av hans lyssnare känner igen sig i det vardagliga språket. Recensenterna betitlade honom
de vankelmodigas trubadur även om han kontrade med att kalla sig för
kvastfeningarnas språkrör. Han är sökande, tankspridd och utmanande och kan ibland uppfattas som lite eljest, då han alltid väljer sin egen väg oavsett vad omgivningen tycker. En recensent kallar honom
en särling värd att älska. Han lämnar som artist ingen oberörd och gränsen mellan att älska och hata honom är knivskarp.
En klubb som kallas Kväll Höglund förekommer med jämna mellanrum i Stockholms nattliv. En klubb som bara spelar musik av Kjell Höglund och serverar en stor stark och holländsk genever. Från tid till annan förekommer också andra artister som tolkar hans musik på klubbens ambulerande scen. Flera stora namn i musikbranschen gör egna tolkningar och hyllningar som Lars Winnerbäck, Stefan Sundström och Maritza Horn. Men även mindre namnkunniga gör skivor till hans ära som Ellinor Brolin och Ellen Sundberg.
Boken får 6 Markaskogar även om Anders Sundelin gjort vad han kunnat av materialet. Tyvärr saknas djupet och de långa beskrivningarna av Kjells samtid är ibland påfrestande långrandiga. Kanske nödvändiga för yngre läsare och lyssnare. Det som saknas är naturligtvis Kjells egen röst, men han får tala genom sina låttexter precis som han själv ville och önskade.
