Vintercyklist ll

   Under mina 24 år som vintercyklist har jag aldrig varit med ett så riskfyllt väglag som senaste veckan. Isbark på gator och cykelbanor som envist hängde sig kvar dag efter dag trots att bilar, cyklar och andra fordon försökt slita bort isen. Stenkrossen dansade på isbarken med nordanvindens hjälp, men gav inget extra fäste för de fordon som försiktigt kröp fram i den bleka januarisolen. Nordanvinden tvärtom slipade isytan och förändrade underlaget och gjorde det om möjligt ännu farligare för oss som försökte resa med hjulens hjälp oavsett om det är två eller fyra hjul under fordonet.

   Häromkvällen kom det snö, men bara några centimeter när temperaturen låg på plus. Kommunens snöbekämpare Anna-Britha var på bettet och åkte ut och putsade bort snön från vägar och gator. Inte allt, hon lämnade en tunn yta av snö och slask som genast frös till is på kvällen när temperaturen sjönk. Det underlaget fick jag nu cykla på i några dagar, till jobbet och från jobbet. Ett totalt livsfarligt underlag och det enda jag hade att hålla mig i var cykeln! Dessutom hade bilar, barnvagnar och elskotrar varit ute innan kvicksilvret föll ner under nollan. Dessa fordon skapade hjulspår i slasket som sedan frös och gjorde vägarna inte bara livsfarligt hala utan också spåriga på ett oförutsägbart sätt. Så när vintercyklisten hamnade i ett spår var det bara att följa med och hoppas att det inte blev en enkel resa. Vid ett tillfälle hamnade hojen i ett av dessa frusna slaskspår men farten var som tur var inte hög och vintercyklisten mer eller mindre välte omkull utan större skador på lemmar, huvud eller kläder. Annars är det personliga rekordet tre fall på en jobbresa. Även då välte jag mer eller mindre omkull utan skador även om jag hamnade i diket en av gångerna men då dämpades fallet av vägkantens snödriva.

   Men som sagt det var under de här vanskliga betingelserna vintercyklisten vågade livet för planetens överlevnad och kommunens hållbarhetsmål för att komma fram till jobbet på ett miljövänligt sätt, om än vingligt. Då har jag dessutom undvikit svallisen från tinande stuprör som slungade ut smältvatten och skapade små konstverk på trottoarer och cykelbanor. De naturligt tillverkade konstverken var vackra men förrädiska för smala cykeldäck. Inte ens någon dags plustemperaturer orkade få isytan att helt försvinna. Vintercyklisten hoppas att väglaget är säkrare kommande veckan än föregående för då fick man inte ens fäste med blicken på vägen.

Vintercyklist 1

 

   Jag är vintercyklist. Som vintercyklare kämpar jag mot elementen och vinterväghållningen, men önskan att få lite vardagsmotion är ofta större. Tankar på växthuseffekt spelar säkert roll för vissa, andra tänker på ekonomi och har bara en bil medan andra tycker att cykel är ett fantastiskt transportmedel. 

På lokaltidningarnas insändarsidor spyr cyklister galla över de cykelbanor som inte plogas och sandas enligt de krav som dessa blåslagna och sönderskrapade skribenter vill få igenom. Tänker själv att vi i Sverige har fyra årstider och vi bor väldigt långt i norr. Inte konstigt att cykelbanorna i Örebro inte är perfekt plogade vid vinterdygnets alla timmar. 

    För vid vissa tillfällen och vid vinterväderlek kan underlaget vara minst sagt varierande. Vid vintrar med mycket snöande måste man ibland låta cykel stå och då får man tumma något på sina ideal eller sin träningsiver. Men några dagar senare är det på det igen och då har bilarna redan gjort spår på vägen in mot stan och man måste köra i ett av däckspåren. Det gäller att hålla tungan rätt i munnen för att med flera ton plåt nosande i bakhjulet kasta sig utför en av Örebro stads få utförsbackar. Tycker att de flesta visar hänsyn. När jag sen kommer till cykelbanorna är små glashala isfläckar förrädiskt gömda av ett tunt lager puderlätt nysnö. Absolut perfekt maskerat och absolut glashalt. Inte undra på att man får syna asfalten några gånger per vintersäsong. 

   Några dagar senare har grusbilen gjort sin runda och lämnat sina sylvassa bitar liggande på cykelbanor och trottoarer. Resultatet hittills i vinter, tre punkteringar och ett nytt bakdäck. Grusbilen måste vara i maskopi med cykelhandlaren.

   Vinter såväl som andra årstider gäller det att visa vart man ska i trafiken och om jag möter någon bekant ska jag heja. På vinterhala cykelvägar kan båda uppgifterna visa sig vara livsfarliga. Mötande bilister menar på fullaste allvar att jag skall släppa styret med ena handen och heja när jag är fullt koncentrerad på balans och att undvika de värsta isfläckarna. När farten sänks och det är dags att svänga och vi cyklister skall styra mellan isspåren så är det optimister som tror att jag skall släppa styret och visa mina intentioner i trafiken. De får helt enkelt lista ut vart jag ska på min osäkra färd. Inte lätt, det måste jag hålla med om, men vinterresor på cykel har sina sidor av spänning och bristande trafiksäkerhet.

   Sen börjar allt smälta. Is och snö bilda snart en moddig sörja som är halkigare än det mesta. Cykel och cyklist halkar omkring där man inte är herre eller fru över sitt ekipage. När man sedan klarar av att bemästra de överraskningar som sörjan erbjuder fryser den helt plötsligt och modden bildar is som liknar moderna abstrakta konstverk. Man vill helst inte ramla av cykeln för dessa sylvassa isskulpturer kan vara nog så obekväma att landa på.

     Men nu i slutet av februari börjar cyklingens förutsättningar att ljusna. Takdropp, dagsmeja och salt tar till slut ut sin rätt. Men jag får vänta ett tag till på att de sylvassa stenarna kommer bort från cykelbanorna. Då är det äntligen vår.