Jag är vintercyklist. Som vintercyklare kämpar jag mot elementen och vinterväghållningen, men önskan att få lite vardagsmotion är ofta större. Tankar på växthuseffekt spelar säkert roll för vissa, andra tänker på ekonomi och har bara en bil medan andra tycker att cykel är ett fantastiskt transportmedel.
På lokaltidningarnas insändarsidor spyr cyklister galla över de cykelbanor som inte plogas och sandas enligt de krav som dessa blåslagna och sönderskrapade skribenter vill få igenom. Tänker själv att vi i Sverige har fyra årstider och vi bor väldigt långt i norr. Inte konstigt att cykelbanorna i Örebro inte är perfekt plogade vid vinterdygnets alla timmar.
För vid vissa tillfällen och vid vinterväderlek kan underlaget vara minst sagt varierande. Vid vintrar med mycket snöande måste man ibland låta cykel stå och då får man tumma något på sina ideal eller sin träningsiver. Men några dagar senare är det på det igen och då har bilarna redan gjort spår på vägen in mot stan och man måste köra i ett av däckspåren. Det gäller att hålla tungan rätt i munnen för att med flera ton plåt nosande i bakhjulet kasta sig utför en av Örebro stads få utförsbackar. Tycker att de flesta visar hänsyn. När jag sen kommer till cykelbanorna är små glashala isfläckar förrädiskt gömda av ett tunt lager puderlätt nysnö. Absolut perfekt maskerat och absolut glashalt. Inte undra på att man får syna asfalten några gånger per vintersäsong.
Några dagar senare har grusbilen gjort sin runda och lämnat sina sylvassa bitar liggande på cykelbanor och trottoarer. Resultatet hittills i vinter, tre punkteringar och ett nytt bakdäck. Grusbilen måste vara i maskopi med cykelhandlaren.
Vinter såväl som andra årstider gäller det att visa vart man ska i trafiken och om jag möter någon bekant ska jag heja. På vinterhala cykelvägar kan båda uppgifterna visa sig vara livsfarliga. Mötande bilister menar på fullaste allvar att jag skall släppa styret med ena handen och heja när jag är fullt koncentrerad på balans och att undvika de värsta isfläckarna. När farten sänks och det är dags att svänga och vi cyklister skall styra mellan isspåren så är det optimister som tror att jag skall släppa styret och visa mina intentioner i trafiken. De får helt enkelt lista ut vart jag ska på min osäkra färd. Inte lätt, det måste jag hålla med om, men vinterresor på cykel har sina sidor av spänning och bristande trafiksäkerhet.
Sen börjar allt smälta. Is och snö bilda snart en moddig sörja som är halkigare än det mesta. Cykel och cyklist halkar omkring där man inte är herre eller fru över sitt ekipage. När man sedan klarar av att bemästra de överraskningar som sörjan erbjuder fryser den helt plötsligt och modden bildar is som liknar moderna abstrakta konstverk. Man vill helst inte ramla av cykeln för dessa sylvassa isskulpturer kan vara nog så obekväma att landa på.
Men nu i slutet av februari börjar cyklingens förutsättningar att ljusna. Takdropp, dagsmeja och salt tar till slut ut sin rätt. Men jag får vänta ett tag till på att de sylvassa stenarna kommer bort från cykelbanorna. Då är det äntligen vår.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar