ÖSKs försäsong 2022

Tränare Cedergren och ordförande Persson

    Det sägs att ett dåligt genrep ger en bra premiär, men 0-5 i baken mot lokalrivalen Degen kan bloggen tycka är lite väl dåligt. Det råder oro i Örebro för det stolta svartvita laget. På sociala medier krävs det huvuden på fat, Källs avgång och nya tränaren Joel Cedergren kan gott gå samma väg enligt alla digitala förståsigpåare. För på nätet samlas medelålders fotbollstroll som ger sig på svartvitt denna ångestfyllda vår. Dessa gubbar, för det är mest medelålders män, gör sitt bästa för att trycka ned, svärta ner och allmänt vräka ur sig åsikter som är ensidiga och enögda. Ser inget namn som bloggen känner igen från fotbollskretsar så Käll och Cedergren bör nog inte ta alltför allvarligt på alla påhopp. 

   Men försäsongens spel och resultat samt lagbygget bör istället ge anledning till oro. Nye tränaren Cedergren har en vecka till premiären av superettan men har inte haft möjlighet att spela ihop sitt lag. Skador, sjukdomar, sena nyförvärv och turbulens i föreningen gör att det är extremt oroligt i föreningen och laget. Tidigare års försäsonger gav följande reflektioner från bloggen: 2021 och 2019. I år noterar bloggen endast en vinst på försäsongen mot ett division ettlag och två oavgjorda fighter. Resten pinsamma och håglösa förluster mot lag som Sport ett normalt år lätt besegrar. Men i år 2022 är självförtroendet som bortblåst och ingen av de rutinerade och erfarna i truppen tar tag i det egna spelet och visar de yngre vägen. Man kan faktiskt kräva mer av Yasin, Gustafsson, Hamad och Walker. Det är dessa fyra som måste går före, visa mod och kämpaglöd för de yngre i truppen. 

Målvakterna    Bara tio dagar före starten av Superettan överaskar föreningen med att köpa in en målvakt, William Eskelinen, en målis som Cedergren träffat på tidigare. Föreningen passade på och fransk-skotske Allain reagerar med att vägra vara kvar i klubben. Ganska förståligt, men också förståligt att föreningen vill hitta ny förstemålis. Allain får ta på sig många baklängesmål och poängförluster under förra säsongen. Inte konstigt att en del supportrar kallar honom för Alla-in. Tyvärr står ÖSK längst bak i hackordningen och får värva spelare sist i varje spelarfönster. Efter att laget släppt förra årets reserv Krasniqi har Gustav Leijon suttit still i båten och är nu andraval i klubben.

Försvaret  Den kanske mest turbulenta lagdelen på försäsongen, där en nittonåring och en vänsterback oftast fått agera mittlås. Almebäck har lagt skorna på hyllan och dansken fick lämna. Samtidigt som Fabio legat på Copacabana och Moro träningsvägrat och ville bli såld. En islänning kom in sent innan premiären, så vad ska det bli av försvaret? Ljusglimtar är Samuel Dahl och Lucas Shlimon en ung mittfältare som fått fylla en lucka och gjort det så bra att han blev uttagen i ett av ungdomslandslagen. Sista träningsmatchen gav ett virrigt och mer än rörigt intryck av försvarsarbetet. Moro och Fabio tillbaka på Behrn men vet inte om det hjälper. Ingen klar försvarskvartett i bloggens bok. Lägg dessutom till en Hussein Ali som saknat självförtroende sedan 2020 och en Björnqist i karriärens slutskede.

Mittfältet   Collander till Hammarby och Taha Ali till Skåne och miljonerna rullade in. Mpindi och Barsoum samt Örebrotalangen Mokedé in i föreningen. Det här är den lagdel som besitter allsvensk rutin och erfarenhet via Walker, Seger och Hamad, men från nästa vecka får de inte kamouflera sin kvaliteter som de gjort på försäsongen. Av nyförvärven har Elias Barsoum imponerat mest på bloggen.

Anfallet    Lagets sorgebarn, uddlöst och mållöst. Spelar oorganiserat och utan killerinstinkt.  Daniel Gustafsson, Yasin, Jake Larsson och superettaskyttekungen Björndahl.  Rutin, erfarenhet och  respekterade namn men väldigt lite blir gjort och knappt några mål. Unge Milleskog springer och springer när han får chansen men väger lätt. Känns som ÖSK inte gjort mål sedan 2020 och Hümmet satte baljorna.

Ryktas om en målskytt in i laget i sista stund. Är Kalle Holmberg månne på väg in? 

Ledarteam    Cedergren verkar vara en fåordig typ som måste få tid på sig att få fason på detta spretiga galleri av nya och gamla spelare som dessutom verkar egensinniga och inte riktigt drar åt samma håll. En mental tränare vore nog inte fel som komplement. Käll får mycket kritik men i bloggens tankar är han ändå klok och lugn samt respekterad i fotbollssverige. Bara inte Käll och Cedergren slåss om att vara högsta tuppen på högen. Ordförande Kent Persson verkar mest spela padel och Simon Åström var länge sedan bloggen hörde talas om. Bloggen hoppas de jobbar intensivt i det tysta.

Det blir en nagelbitare till säsong och målet att nå allsvenskan direkt känns i nuläget avlägset men osvuret är bäst. Det krävs mer än 0-5 i baken mot Degen för att bloggen ska överge svartvitt. Alla till Behrn!

   För övrigt anser bloggen att Behrn arena borde byggas in av läktare om det finns några resurser kvar när skola, vård och omsorg fått tillräckligt för sin verksamhet.

Tröjnummer

   Bloggen spelade alltid med nummer nio på fotbollsplanen. Bloggen var tung center och efterhand i fotbollskarriären blev bloggen allt tyngre och tyngre. Hörde i en intervju att en spelare skulle spela som falsk tia men det var mer positionen än tröjnumret. Äkta tior är annars Pelé och Messi. Om bloggaren någon gång spelade med en annan siffra var det åtta eller tolv. Och tolv ska inte ens vara på planen enligt det gamla sättet att fördela tröjnummer. Bloggen har försökte ta reda på tröjnumrens historik inom fotbollen och förvånades över att de först blev obligatoriska på VM 1954. Från fotbollens början som organiserad sport fans inga tröjnummer överhuvudtaget. Säsongen 1922/23 spelades den första fotbollsmatchen med tröjnummer i den amerikanska proffsligan som i sig haft en skakig historia. 1928 spelade Arsenal och Chelsea den första matchen i England med siffror på tröjorna.  Experimentet upprepades på en FA-cupfinal mellan  Everton och Manchester City och då hade Everton siffrorna 1-11 och City hade 12-22 på sina tröjor!  Först på EM-92 i Sverige dök namnen upp på spelarnas tröjor till glädje för publik och kanske framförallt tevepubliken.

   Traditionens makt är stor inom lagsport och från början fanns det fasta nummer oavsett vem som spelade från matchens start hade 1-11 vilket innebar att spelare fick byta siffror. Att målvakten skulle bära 1 var naturligt. I VM-turneringar kan målvakter bära andra siffror som 12 eller 22 men i VM i Argentina 1978 överraskade hemmalaget med att låta målvakten bära nummer 5 förmodligen därför att spelarna hade siffror utifrån bokstavsordning. Tröjnumren följde från början också det spelsystem 2-3-5 som alla lag spelade med fram till 1958. Då revolutionerade Brasilien fotbollen med att spela 4-2-4.

I det gamla systemet fick alltså den som spelade center, dvs mitten i ett femmannaanfall, nummer nio. Höger och vänsterback 2 respektive 3 och halvorna 4 och 6 och centerhalven 5. Centerhalven var dåtidens mittback. Vill minnas att Franz Beckenbauer hade 5 hela sin karriär som mittback eller den nya uppfinningen libero.

I dagens fotboll har spelarna fasta nummer så att klubbarna kan tjäna pengar på tröjförsäljning. Det finns ingen logik heller med tröjnummer. Det kan vara födelseår, turnummer eller någon annan siffra som betyder något speciellt för spelaren och som inte är upptaget. Det kan bli fight om ett viss tröjnummer inom laget mellan två spelare.  Än så länge har man inte börjat använda tresiffriga nummer än men 99 och 89 är vanligt precis som dubbelsiffror 33 och 22 eller det oslagbara 21. Så siffran på tröjan avslöjar ingenting om på vilken plats spelaren spelar i laget. Idag trycker alla lag sina egna nummer på tröjorna så det är en enkel sak att fylla varje spelares numeriska fantasi. 

Vargatider av Harald Jähner

      Foto:ÅJ

   En sak är säker. Vi människor verkar inte lära oss av historien eller våra beväpnade misstag från tider som flytt. När detta skrivs har kriget mellan Ryssland och Ukraina pågått i en vecka. En rysk militär aggression på en tidigare delrepublik i Sovjetunionen. Det är inte mer än 80 år sedan de två folken stred på samma sida mot nazismens fula tryne. Och nu ger sig storebror Ryssland på Ukraina, till synes helt utan rimlig anledning eller hot från den ukrainska befolkningen eller den ukrainska staten.  

  Sovjetunionen var en av fyra segrarmakter efter andra världskriget som tillsammans med England, Frankrike och USA delade upp Tyskland i fyra geografiska zoner efter andra krigets slut och befrielsen av landet från det det nazistiska styret. Avsikten var att hjälpa till med återuppbyggnaden av landet men i realiteten blev landet delat i två länder som var totala kontraster till varandra. Dessutom delade med hjälp av en mur och taggtråd för sekler framåt. 

   Men nu handlar det om boken Vargatider skriven av Harald Jähner, en bok som försöker beskriva villkoren för de tyskar som överlevt andra världskriget fasor. För eländet och armodet var inte över för det tyska folket bara för att nazisterna hade kapitulerat. Nej, det komplicerade och tuffa livet fortsatte ytterligare tio år från freden fram till 1955 för befolkningen som genomlevt krigets vedermödor. Jähner beskriver tioårsperioden skickligt och initierat i sin bok.

   I Tyskland avlöste hungersnöd och anarki freden 1945. Soldater som kom hem från fronterna. Frisläppta koncentrationslägerfångar, tvångsarbetare från många av Europas länder, tysktalande personer från andra länder som alla sökte sig till Tyskland. Det är hemvändande krigsfångar som gått hem hela vägen från ryska fångläger. Denna brokiga människoskara blandas i Tysklands ruiner med vanliga medborgare som alla har jakten på mat som gemensamt mål. Ja, inte bara mat utan många letar också efter tak över huvudet. 40 miljoner av 75 miljoner personer som befinner sig i landet saknar bostad. 1,6 miljoner barn har mist minst en förälder i kriget.  Det är svartabörshandel, vanligt folk stjäl mat och kol för värme, kvinnor och män är bittra över kriget och äktenskapen knakar rejält i fogarna. Kvinnorna har kämpat hemma och männen vid fronten och kvinnorna är de starka medan männen är märkta av negativa krigsupplevelser. 

   Bloggen kan inte sluta läsa bokens första halva som på ett detaljerat sätt beskriver livet i Berlins ruiner,  på den tyska landsbygden men även andra utbombade städer i det krigshärjade landet. Sedan följer en uppräkning av olika tyska personligheter inom dagspress, kultur, film och teater som på ett effektivt sätt gör boken mindre läsvärd för en icke-tysk läsare. Totalt sett ändå en intressant och tankeväckande bok om en tid av återuppbyggnad av ett land i ruiner. Boken lättläst och full av intressanta detaljer från mängder av olika källor som förut aldrig använts. En bok som Putin borde läst innan han startade krig igen.

Boken får 7 starka Markaskogar