Fem filmer

Hulce i högform

   Amadeus 1984 regi Milos Foreman. Filmen beskriver kompositören Wolfgang Amadeus Mozart liv från det musikaliska genombrottet till hans tragiska slut i en omarkerad och anonym massgrav i utkanten av Wien. Kostymfilm med 1700-talets Wien som fond. Filmen har fantastisk musik naturligtvis som inramning även om 1700-talets österrikare inte alltid uppfattade hans unika begåvning. Filmens berättare är Sallieri, samtida kompositör och kejsarens gunstling, idag helt bortglömd medan Mozarts musik kommer att vara för evigt. Tom Hulce i huvudrollen som den klassiske tonsättaren och kompositören gör ett fantastiskt och personligt porträtt. Inledningsscenen är oförglömlig när Sallieris livstecknare vandrar genom dårhuset där den nu döende åldrige kompositören befinner sig, bortglömd och bitter. Var har man hittat alla karaktärer?

 

Amarcord 1973 regi Federico Fellini. Filmen ger en svartvit beskrivning av Fellinis uppväxt i ett litet samhälle utanför den italienska kuststaden Rimini. Tidsmässigt utspelar sig filmen under Italiens fascistiska period med Mussolini vid styret som sammanfaller med Fellinis barndom. Filmen innehåller flera minnesvärda scener bland annat en med galet roliga nidporträtt av regissörens gamla lärare. Som alla italienska filmer är det högljutt, gestikulerande och familjesammankomster med hatkärlek på matsedeln. Första halvan av filmen är obetalbar och andra bara fantastiskt bra italiensk film med stora familjer, kaotiska måltider, galna ingifta svågrar och bystiga mostrar. 

 

Svenskättade Uma Thurman

Pulp Fiction 1994 regi Quentin Tarantino.   En fantastisk och skruvad urban skröna med en imponerande rollista. Travolta, Willis, Jackson, Keitel, Thurman, Walken, Roth och Plummer, Tarantino dyker själv upp i en mindre och neurotisk roll. Flera olika typer av historier vävs samman i en tät intrig. Trots att kronologin i filmen är en utmaning och inte alls följer traditionella mönster får de ihop det på slutet. Det är dialog, mycket dialog, filmen är ordrik och språket är fyllt av svordomar, slanguttryck och invektiv. Filmen är fylld med regissörens favoritmusik, ett signum för en Tarantinofilm. Bloggen har sett den några gånger men den förtjänar att ses flera gånger. Bloggen förtjänar att se den fler gånger.

 

Dråplig italiensk historia

Fula, skitiga och elaka 1976 regi Ettore Scola.  Filmen börjar med en stillsam panorering över en kåkstad belägen på en soptipp i Roms förorter. Fortsätter att röra sig in i ett av skjulen där familjen Mazzatella som bor där fortfarande sover.  En efter en vaknar medlemmarna i den dysfunktionella familjen upp och börjar sträcka på sig och förbereda sig för arbetsdagen. Daglönare, prostituerade, tjuvar, och bedragare, försäljare, städare, mopedbud och allehanda ströjobb är vad som sysselsätter fyra generationer om dagarna. Alla är dessutom ute efter familjeöverhuvudets förmögenhet som han kommer över i samband med en föräkringsutbetalning. En skruvad historia med sedvanlig italiensk intensitet och högljudd dialog som gränsar till hysteri i en nordbos ögon. Det finns också en pinsam amerikansk remake som vi ska tala tyst om.

 

Ewan McGregor, may the force be with you!

Trainspotting 1996 regi Danny Boyle ”Sick boy, 

Begbie, Mark Renton, Spud och Tommy” är namnet på fem killar som fastnat i Edinburghs drogträsk. De har alla torskat på heroin och deras dagar går ut på att jävlas med skottarna i stan och skaffa pengar till heroin. Några riktigt hemska och tragiska scener men i stort sett är det suverän musik, kvick dialog och bra skådespeleri. Alla fem skådespelarna har gått vidare i karriären och bland annat spelat i Star Wars, James Bond, Sherlock Holmes och Grey`s anatomy så filmen var onekligen ett bra avstamp för deras karriärer.  Det finns även en uppföljare men som så ofta har den inte samma kvalité som den första filmen. En av höjdpunkterna i filmen är soundtracket som är perfekt till filmens svärta och ångest. Det obevekliga rytmiska dunket som driver narkomanerna mot sin oundvikliga undergång. Engelsk klubbmusik på sitt bästa humör.. 

 

 

 

Fem teveserier

   Onedin linjen  Engelsk teveserie från 1971. Sändes på en av två svenska tevekanaler på tisdagkvällar under sjuttiotalet. Vet inte varför bloggen kommer ihåg att det var på tisdagar som styrman Baines och kapten James Onedin seglade fram och tillbaka över de sju haven med sina liv som insats. James Onedin var en entreprenör som till och med gifte sig med en redares dotter för att komma över ett skepp. En av de första serier bloggen kommer ihåg när den kom som en frisk fläkt i svensk teve med trots att den var lite av en budgetvariant på serie med många scener inspelade i en amatörmässig scenografi. Tror nog att det var det färgstarka persongalleriet och skådespelarna som grundlade seriens popularitet. Serien gav också namn till ett svenskt rederi och signaturmelodin av ryske Chatjaturjan fastnade för evigt i  svenskarnas musikaliska minne.

    Snobbar som jobbar  Engelsk teveserie från 1971. En påkostad serie med två miljonärerna som löste brott på uppdrag. Tony Curtis som frispråkig snabbtänkt amerikan och Roger Moore som världsvan brittisk aristokrat. Serien innehåller lyx, flärd, snabba bilar och lättklädda damer i tjusiga miljöer. Moore kom från teveserien Helgonet och gick vidare till rollen som James Bond. Medan Curtis hade flera stora filmroller i bagaget bl a storfilmen Spartacus. De två rollfigurerna Brett Sinclair och Danny Wilde spelar playboys som smågnabbas och ironiserar om varandras respektive bakgrund. Men de löser alla brott de satts att lösa av sin uppdragsgivare på ett raffinerat sätt. Lördagkvällarna var heliga för den uppväxande ynglingen och inget avsnitt av serien fick missas. Kvick dialog, vackra damer och häftiga miljöer gjorde serien sevärd för den unga bloggen.

Från och med herr Gunnar Papphammar  Svensk teveserie från 1981. Mats Ahren och Gösta Ekman fick tid, filmrullar och kameror till övers då ett annat filmprojekt blåstes av. Karaktären hade sett dagens ljus några år tidigare som ett kortare inslag i ett magasinprogram på bästa sändningstid i svensk television. Bloggen skrattade hejdlöst åt Pappahammar (Gösta Ekman) som med små medel snubblade runt i en liten lägenhet där han med och utan rullskridskor river lägenheten. Han besöker en sportaffär där han vill köpa  ”hamplar och skivpång” och försöker verka lugn när en fluga spatserar omkring på hans ansikte. Serien består av korta sketcher som knappt tar någon plats alls i programtablån. Gösta Ekman är i sitt esse och en skrattfest om man ser alla sketcher på rad och är på humör som åskådare. Bloggen var på humör!

 

   Seinfeld Amerikansk teveserie 1989.  Fyra vänner som var och en är udda på sitt sätt och Jerry Seinfeld
spelar sig själv som stand-up komiker. Karaktären George är baserad på Jerrys neurotiske skrivarkompanjon Larry David, Dessutom tillkommer Kramer och Elaine som också är baserade på verkliga personer i Larrys och Jerrys närhet på Manhattan. Sista avsnittet spelades in 1990 men serien sänds fortfarande och är en riktig kultserie. Bloggen slutade titta på serien under några år när den inte klarade av den pinsamma karaktären George. Men klarar man det så är serien obetalbar med framförallt Kramer som gummigubbe och fysisk komiker. Serien har den där speciella judiska New York-humorn som det gäller att förstå sig på. Vissa avsnitt ser bloggen nu för ”miljonte gången”. Mängder av klipp finns att se på sociala media och skapar fortfarande munterhet.

 

   True Detective  Amerikansk teveserie från 2014. Visades först gången på streamingtjänsten HBO. Endast tre säsonger med åtta avsnitt i varje säsong, varje säsong nytt komplicerat fall som olika skådespelare/karaktärer ska lösa. Överraskande vändningar och upplösningar, fantastiskt skådespeleri av Colin Farrell, Woody Harrelson, Matthew McConaughey, Mahershala Ali. Dessa skådespelare agerar utredande poliser med personliga problem och trassliga privatliv som komplicerar det redan invecklade polisarbetet i den amerikanska södern. En serie man kan se många gånger, snart dags igen.

 

 

Fem böcker

   Jorden runt på 80 dagar av Jules Verne Utgivningsår 1873. Jag hängde mycket på biblioteket i Asker där Herta var bibliotekarie. Där, på måndagskvällar i ICA-affärens bakficka, fanns den lilla bibblan som hade en ungdomsavdelning. Jag hittade Jules Verne alla böcker men är mest förtjust i just Jorden runt boken och den har gett mig reslusten som följt mig genom livet. Verne skrev den fantasieggande boken där Phileas Fogg och hans betjänt Passepartout reser jorden runt efter en vadslagning på Foggs gentlemannanklubb i London. Kanske är det därför jag åkt luftballong och hängglidare på äldre dagar. Boken har filmatiserats flera gånger men själva boken är det få som läser idag. Tack vare dessa två engelska gentlemäns bravader blev jag både intresserad av naturvetenskap och resor redan under mellanstadietiden, även om intresset för naturvetenskap inte höll i sig så länge. Men boken och andra av Jules Verne fick igång bloggens fantasi som bubblar än i dag.

 

   Moment 22 av Joseph Heller Utgivningsår 1961. Krig var ett stort intresse som fascinerade en tonårig blogg, speciellt det andra. Redan då tyckte bloggaren att första världskriget var hemskt och mer omänskligt än alla andra krig. Joseph Heller, själv i flygvapnet under andra världskriget, använde sina egna erfarenheter till en satirisk bok om krigets fasor, absurditet och meningslöshet. Verkar som bloggen blev en satiriker och ironiker i och med att den läste boken. Boken handlar om en amerikansk flygarskvadron baserad på en okänd italiensk medelhavsö där bokens huvudperson, kapten Yossarian, göra allt för att bli diagnosticerad som galen för att kunna bli frikallad från militärtjänstgöring. Han får order om att utföra ett antal uppdrag innan han får sluta flyga men antalet flygningar ökar hela tiden när han närmare sig möjligheten att få sluta och han får istället fortsätta sin tjänstgöring. Uttrycket moment 22 har fastnat i de flesta språk sedan boken kom ut.

 

   Slakthus 5 av Kurt Vonnegut Utgivningsår 1969. Ytterligare en bok som baseras på författarens egna erfarenheter från andra världskriget. Vonnegut blev tagen som krigsfånge av tyskarna och satt inspärrad i Dresden när staden brandbombades och totalförstördes av de allierade styrkorna 1945. Med början av den boken blev sedan Vonnegut något av en litterär husgud för bloggen och är en favorit än i dag. Naturligtvis lockade ännu en krigshistoria den unga tonåriga bloggen. Att Vonnegut efter kriget blir bilförsäljare för SAAB i USA är en annan historia som dyker upp flera gånger i amerikanens författarskap. Som i så många av Vonneguts böcker finns det parallella handlingar i Slakthus 5. Både i skyddsrummet/fängelset i Dresden men också på en optikerkongress under sextiotalet där bokens huvudperson Billy Pilgrim också befinner sig. Boken, precis som Vonneguts författarskap i övrigt, innehåller fler moment av science-fiction tydligast i början av Kurt Vonneguts författarkarriär. Satiriskt och ironiskt författarskap som passar bloggen.

 

   

Skit i traditionerna av Leif Panduro Utgivningsår 1958. Den danske tandläkaren Panduro som jobbade en tid i Sverige har som sitt satiriska tema relationella absurditeter i samtiden samhälle. Panudoros huvudperson fastnar med slipsen i en cigarettautomat och polisen får klippa loss honom och sedan virvlar yngligen runt i samhällsmaskineriet. David har många likheter med Holden Caulfield huvudperson i J.D. Salingers The Catcher in the Rye. Båda böckerna handlar om generationsklyftor, en oförstående omgivning och frigörelse. Vet inte om det var det som gjorde att min svensklärare på gymnasiet K.G. Thurfjell uppmanade mig att läsa boken. Förmodligen försökte han få mig att göra uppror mot vuxenvärlden, men till ingen nytta. Däremot fick han mig att läsa boken och till slut samtliga till svenska översatta böcker av Leif Panduro. Kanske jag en dag kan skita i traditionerna, men mina barn är bättre än jag på att uppfylla titeln på boken.

 

   Flyga drake av Khaled  Hosseini  Utgivningsår 2003. Boken utspelar sig i Afghanistan och huvudpersonen Amirs svek mot sin kamrat och barndomsvän Hassan. Pojkarna kommer från olika samhällsklasser men har också olika bakgrund vad gäller afganska folkgrupper. Något som finns än i dag i det krigshärjade Afghanistans märkliga samhällsbygge. Amir ångrar bittert sitt svek mot Hassan och försöker gottgöra det sedan han själv flytt till USA. Han återvänder till hemlandet och söker upp sin barndomsvän. Det här är en unik bok då det är den hittills enda som fått bloggen att fälla en tår. Vemodig och beskriver på ett sorgligt sätt samhällsstrukturen i sjuttiotalets Afghanistan. Välskriven, ärlig och realistisk utan minsta satir är den en udda bok i bloggens bokhylla. 

Alla titlar är rekommenderad läsning precis som alla andra titlar bland författarnas utgivning. Dessa böcker får naturligtvis 10 Markaskogar i betyg.

Fem album

   Rubber Soul med The Beatles var den första skiva jag någonsin köpte i mitt unga liv. På den här tiden hette det skiva och inte album eftersom det var en rund, svart plastplatta som innehåll små spår där det fanns ljud lagrat och som togs upp av en pick-up som sedan förde ljudet till en förstärkare och vidare till en eller två högtalare som spred ljudet i rummet. Rubber Soul är gruppens sjätte skiva och kom ut 1965. Jag köpte skivan någon gång på första halvan av sjuttiotalet för ihoptjänade pengar i yngre tonåren. 35 kronor kostade plattan. Jag hade varit ett Beatlesfan länge och min äldre bror lät mig klippa ut Beatlesbilder från hans tidningar. Fina och historiska Bild-Journalen blev helt sönderklippt, men min bror brydde sig inte eftersom han gillade Rollings Stones mer. Det går att läsa massor om skivan på nätet och det var uppenbarligen en vattendelare i bandets produktion och George Harrissons favorit i bandets omfattande katalog. Jag har inte längre kvar skivan eller heller mina andra skivor med Beatles. De har hamnat i sonens skivback, vilket innebär att jag för ett musikaliskt arv vidare ytterligare en generation. När jag lyssnar på skivan och ser låtlistan så påminns jag om att jag själv tycker det är en fantastisk produktion med stor musikalisk variation.  Men som min första skiva har den en speciell plats i min ”skivsamlings” innersta krets av fem album.

 

    Countdown to ecstasy med Steely Dan är bloggens musikaliska favoriter. Jag har lyckats
med konstycket att se bandet live vid två tillfällen och de har inte gjort mig besviken. Egentligen är det två studiomusiker Walter Becker och Donald Fagen som är bandet med olika kompmusiker på varje album. Det här är deras andra skiva och faktiskt med samma musiker som på första skivan. Min storstadskompis Maths köpte skivan före mig, förmodligen när den kom ut 1973. Han köpte den på Broddmans i Stockholm, jag kommer så väl ihåg den ilsket röda prislappen på konvolutets baksida. Enligt många är gruppen musikers favoritband en paradox då bloggen själv inte kan spela ett enda instrument. Spåret Bodisattva är fortfarande favoritlåten med bandet. I övrigt hör man fortfarande influenserna från den amerikansk östkusten på skivan som ger den sitt sound och lyssningsvärde.

70-talets musiklyssnare kastar pil! Foto: Gösta

 

Frank Z konvolut

   Over-nite sensation med Frank Zappa. Även det här en skiva från 1973. Den som hjälpte till att få fart på Zappas kommersiella karriär då han innan gjort mycket experimentellt och långa invecklade låtar. Texterna handlar mycket om sex och samhällskritik så när jag och min storstadskompis Maths försökte tolka de märkliga texterna kunde man ana hormonerna stiga hos dessa pubertala gossar framför grammofonen. Zappas kompgrupp ”Mothers of Invention” bestod av jazzmusiker som Ruth och Ian Underwood men även el-fiolspelaren Jean-Luc Ponty. Det inledande spåret ”Camarillo Brillo” har kvinnliga körsångerskor och Internet säger att det är Tina Turner och the Iketts. Ike Turner kom en dag till studion och lyssnade och konstaterade: ”What kind of shit is this?” och förbjöd att deras namn skulle finnas på skivomslaget. Jag lyssnar än idag på plattan med stor behållning även om jag inte är pubertal längre.

 

Who waits for Waits?

   Closing time med Tom Waits är amerikanarens debutskiva. Den egensinniga artisten som debuterade under tidigt sjuttiotal med sin jazz inspirerad av amerkansk folkmusik. Albumet spelades in 1973 och har ett melankoliskt pianobaserat sound. En rå produktion som låter nästan om den är gjord på klubben i Troubadour i västra Hollywood där han ofta spelade i början av karriären. Waits har sedan dess gjort mängder av album, artister har gjort tolkningar av hans låtar. Han har brutit ny mark inom musiken med sina säregna tolkningar när han gjort produktioner långt utanför boxen. Ibland har han också stått framför kameran i olika produktioner. Closing time är oslagbar att lyssna till när man känner sig nere och behöver deppig pianoklink.

 

   

Miles or Kilometer?

   Kind of blue med Miles Davies Utgiven 1959 och allmänt ansedd som den bästa jazzplattan genom alla tider. Coltrane, Cobb, Adderly och Evans stöttar Miles känsliga trumpet. Den enda av mina fem favoriter som finns med framröstad bland de 500 bästa skivorna genom tiderna. En skiva som man kan skriva till och ger en speciell inspiration utan att för den skull överta inspirationsflödet när bloggen ska producera text. Kind of blue är en skiva som jag upptäckt på senare år via en streamingstjänst. Fantastisk musik och Miles Davies behandlar sin trumpet som om den vore gjord av guld. Tur förresten att amerikanarna inte har ”the metric system” då han hade hetat Kilometer Davies. OBS! musikerskämt

 

   

   När jag gör listan kan jag se tre saker som sticker ut:

 

·      Var är de kvinnliga artisterna? För Väntan med Eva Dahlgren,  Rumours med Fleetwood Mac med Stevie Nicks vid sångmicken är de album med kvinnliga artister som lyckades komma närmast topp fem.

·      Var är min konsertfavorit ”The Tallest man on Earth”? Nära, men inget album som når ända fram till listan.

·      Vilket skivår 1973 måste varit! Inget jag märkte då bloggen endast var elva år 1973 och var i det läge en ”albumoskuld”. Skönt att bloggen kan gå tillbaka i skivbackarna och botanisera.

 

Listan för naturligtvis 10 Markaskogar av tio möjliga i betyg!