Fem album

   Rubber Soul med The Beatles var den första skiva jag någonsin köpte i mitt unga liv. På den här tiden hette det skiva och inte album eftersom det var en rund, svart plastplatta som innehåll små spår där det fanns ljud lagrat och som togs upp av en pick-up som sedan förde ljudet till en förstärkare och vidare till en eller två högtalare som spred ljudet i rummet. Rubber Soul är gruppens sjätte skiva och kom ut 1965. Jag köpte skivan någon gång på första halvan av sjuttiotalet för ihoptjänade pengar i yngre tonåren. 35 kronor kostade plattan. Jag hade varit ett Beatlesfan länge och min äldre bror lät mig klippa ut Beatlesbilder från hans tidningar. Fina och historiska Bild-Journalen blev helt sönderklippt, men min bror brydde sig inte eftersom han gillade Rollings Stones mer. Det går att läsa massor om skivan på nätet och det var uppenbarligen en vattendelare i bandets produktion och George Harrissons favorit i bandets omfattande katalog. Jag har inte längre kvar skivan eller heller mina andra skivor med Beatles. De har hamnat i sonens skivback, vilket innebär att jag för ett musikaliskt arv vidare ytterligare en generation. När jag lyssnar på skivan och ser låtlistan så påminns jag om att jag själv tycker det är en fantastisk produktion med stor musikalisk variation.  Men som min första skiva har den en speciell plats i min ”skivsamlings” innersta krets av fem album.

 

    Countdown to ecstasy med Steely Dan är bloggens musikaliska favoriter. Jag har lyckats
med konstycket att se bandet live vid två tillfällen och de har inte gjort mig besviken. Egentligen är det två studiomusiker Walter Becker och Donald Fagen som är bandet med olika kompmusiker på varje album. Det här är deras andra skiva och faktiskt med samma musiker som på första skivan. Min storstadskompis Maths köpte skivan före mig, förmodligen när den kom ut 1973. Han köpte den på Broddmans i Stockholm, jag kommer så väl ihåg den ilsket röda prislappen på konvolutets baksida. Enligt många är gruppen musikers favoritband en paradox då bloggen själv inte kan spela ett enda instrument. Spåret Bodisattva är fortfarande favoritlåten med bandet. I övrigt hör man fortfarande influenserna från den amerikansk östkusten på skivan som ger den sitt sound och lyssningsvärde.

70-talets musiklyssnare kastar pil! Foto: Gösta

 

Frank Z konvolut

   Over-nite sensation med Frank Zappa. Även det här en skiva från 1973. Den som hjälpte till att få fart på Zappas kommersiella karriär då han innan gjort mycket experimentellt och långa invecklade låtar. Texterna handlar mycket om sex och samhällskritik så när jag och min storstadskompis Maths försökte tolka de märkliga texterna kunde man ana hormonerna stiga hos dessa pubertala gossar framför grammofonen. Zappas kompgrupp ”Mothers of Invention” bestod av jazzmusiker som Ruth och Ian Underwood men även el-fiolspelaren Jean-Luc Ponty. Det inledande spåret ”Camarillo Brillo” har kvinnliga körsångerskor och Internet säger att det är Tina Turner och the Iketts. Ike Turner kom en dag till studion och lyssnade och konstaterade: ”What kind of shit is this?” och förbjöd att deras namn skulle finnas på skivomslaget. Jag lyssnar än idag på plattan med stor behållning även om jag inte är pubertal längre.

 

Who waits for Waits?

   Closing time med Tom Waits är amerikanarens debutskiva. Den egensinniga artisten som debuterade under tidigt sjuttiotal med sin jazz inspirerad av amerkansk folkmusik. Albumet spelades in 1973 och har ett melankoliskt pianobaserat sound. En rå produktion som låter nästan om den är gjord på klubben i Troubadour i västra Hollywood där han ofta spelade i början av karriären. Waits har sedan dess gjort mängder av album, artister har gjort tolkningar av hans låtar. Han har brutit ny mark inom musiken med sina säregna tolkningar när han gjort produktioner långt utanför boxen. Ibland har han också stått framför kameran i olika produktioner. Closing time är oslagbar att lyssna till när man känner sig nere och behöver deppig pianoklink.

 

   

Miles or Kilometer?

   Kind of blue med Miles Davies Utgiven 1959 och allmänt ansedd som den bästa jazzplattan genom alla tider. Coltrane, Cobb, Adderly och Evans stöttar Miles känsliga trumpet. Den enda av mina fem favoriter som finns med framröstad bland de 500 bästa skivorna genom tiderna. En skiva som man kan skriva till och ger en speciell inspiration utan att för den skull överta inspirationsflödet när bloggen ska producera text. Kind of blue är en skiva som jag upptäckt på senare år via en streamingstjänst. Fantastisk musik och Miles Davies behandlar sin trumpet som om den vore gjord av guld. Tur förresten att amerikanarna inte har ”the metric system” då han hade hetat Kilometer Davies. OBS! musikerskämt

 

   

   När jag gör listan kan jag se tre saker som sticker ut:

 

·      Var är de kvinnliga artisterna? För Väntan med Eva Dahlgren,  Rumours med Fleetwood Mac med Stevie Nicks vid sångmicken är de album med kvinnliga artister som lyckades komma närmast topp fem.

·      Var är min konsertfavorit ”The Tallest man on Earth”? Nära, men inget album som når ända fram till listan.

·      Vilket skivår 1973 måste varit! Inget jag märkte då bloggen endast var elva år 1973 och var i det läge en ”albumoskuld”. Skönt att bloggen kan gå tillbaka i skivbackarna och botanisera.

 

Listan för naturligtvis 10 Markaskogar av tio möjliga i betyg!