ÖSKs försäsong 2022

Tränare Cedergren och ordförande Persson

    Det sägs att ett dåligt genrep ger en bra premiär, men 0-5 i baken mot lokalrivalen Degen kan bloggen tycka är lite väl dåligt. Det råder oro i Örebro för det stolta svartvita laget. På sociala medier krävs det huvuden på fat, Källs avgång och nya tränaren Joel Cedergren kan gott gå samma väg enligt alla digitala förståsigpåare. För på nätet samlas medelålders fotbollstroll som ger sig på svartvitt denna ångestfyllda vår. Dessa gubbar, för det är mest medelålders män, gör sitt bästa för att trycka ned, svärta ner och allmänt vräka ur sig åsikter som är ensidiga och enögda. Ser inget namn som bloggen känner igen från fotbollskretsar så Käll och Cedergren bör nog inte ta alltför allvarligt på alla påhopp. 

   Men försäsongens spel och resultat samt lagbygget bör istället ge anledning till oro. Nye tränaren Cedergren har en vecka till premiären av superettan men har inte haft möjlighet att spela ihop sitt lag. Skador, sjukdomar, sena nyförvärv och turbulens i föreningen gör att det är extremt oroligt i föreningen och laget. Tidigare års försäsonger gav följande reflektioner från bloggen: 2021 och 2019. I år noterar bloggen endast en vinst på försäsongen mot ett division ettlag och två oavgjorda fighter. Resten pinsamma och håglösa förluster mot lag som Sport ett normalt år lätt besegrar. Men i år 2022 är självförtroendet som bortblåst och ingen av de rutinerade och erfarna i truppen tar tag i det egna spelet och visar de yngre vägen. Man kan faktiskt kräva mer av Yasin, Gustafsson, Hamad och Walker. Det är dessa fyra som måste går före, visa mod och kämpaglöd för de yngre i truppen. 

Målvakterna    Bara tio dagar före starten av Superettan överaskar föreningen med att köpa in en målvakt, William Eskelinen, en målis som Cedergren träffat på tidigare. Föreningen passade på och fransk-skotske Allain reagerar med att vägra vara kvar i klubben. Ganska förståligt, men också förståligt att föreningen vill hitta ny förstemålis. Allain får ta på sig många baklängesmål och poängförluster under förra säsongen. Inte konstigt att en del supportrar kallar honom för Alla-in. Tyvärr står ÖSK längst bak i hackordningen och får värva spelare sist i varje spelarfönster. Efter att laget släppt förra årets reserv Krasniqi har Gustav Leijon suttit still i båten och är nu andraval i klubben.

Försvaret  Den kanske mest turbulenta lagdelen på försäsongen, där en nittonåring och en vänsterback oftast fått agera mittlås. Almebäck har lagt skorna på hyllan och dansken fick lämna. Samtidigt som Fabio legat på Copacabana och Moro träningsvägrat och ville bli såld. En islänning kom in sent innan premiären, så vad ska det bli av försvaret? Ljusglimtar är Samuel Dahl och Lucas Shlimon en ung mittfältare som fått fylla en lucka och gjort det så bra att han blev uttagen i ett av ungdomslandslagen. Sista träningsmatchen gav ett virrigt och mer än rörigt intryck av försvarsarbetet. Moro och Fabio tillbaka på Behrn men vet inte om det hjälper. Ingen klar försvarskvartett i bloggens bok. Lägg dessutom till en Hussein Ali som saknat självförtroende sedan 2020 och en Björnqist i karriärens slutskede.

Mittfältet   Collander till Hammarby och Taha Ali till Skåne och miljonerna rullade in. Mpindi och Barsoum samt Örebrotalangen Mokedé in i föreningen. Det här är den lagdel som besitter allsvensk rutin och erfarenhet via Walker, Seger och Hamad, men från nästa vecka får de inte kamouflera sin kvaliteter som de gjort på försäsongen. Av nyförvärven har Elias Barsoum imponerat mest på bloggen.

Anfallet    Lagets sorgebarn, uddlöst och mållöst. Spelar oorganiserat och utan killerinstinkt.  Daniel Gustafsson, Yasin, Jake Larsson och superettaskyttekungen Björndahl.  Rutin, erfarenhet och  respekterade namn men väldigt lite blir gjort och knappt några mål. Unge Milleskog springer och springer när han får chansen men väger lätt. Känns som ÖSK inte gjort mål sedan 2020 och Hümmet satte baljorna.

Ryktas om en målskytt in i laget i sista stund. Är Kalle Holmberg månne på väg in? 

Ledarteam    Cedergren verkar vara en fåordig typ som måste få tid på sig att få fason på detta spretiga galleri av nya och gamla spelare som dessutom verkar egensinniga och inte riktigt drar åt samma håll. En mental tränare vore nog inte fel som komplement. Käll får mycket kritik men i bloggens tankar är han ändå klok och lugn samt respekterad i fotbollssverige. Bara inte Käll och Cedergren slåss om att vara högsta tuppen på högen. Ordförande Kent Persson verkar mest spela padel och Simon Åström var länge sedan bloggen hörde talas om. Bloggen hoppas de jobbar intensivt i det tysta.

Det blir en nagelbitare till säsong och målet att nå allsvenskan direkt känns i nuläget avlägset men osvuret är bäst. Det krävs mer än 0-5 i baken mot Degen för att bloggen ska överge svartvitt. Alla till Behrn!

   För övrigt anser bloggen att Behrn arena borde byggas in av läktare om det finns några resurser kvar när skola, vård och omsorg fått tillräckligt för sin verksamhet.

Tröjnummer

   Bloggen spelade alltid med nummer nio på fotbollsplanen. Bloggen var tung center och efterhand i fotbollskarriären blev bloggen allt tyngre och tyngre. Hörde i en intervju att en spelare skulle spela som falsk tia men det var mer positionen än tröjnumret. Äkta tior är annars Pelé och Messi. Om bloggaren någon gång spelade med en annan siffra var det åtta eller tolv. Och tolv ska inte ens vara på planen enligt det gamla sättet att fördela tröjnummer. Bloggen har försökte ta reda på tröjnumrens historik inom fotbollen och förvånades över att de först blev obligatoriska på VM 1954. Från fotbollens början som organiserad sport fans inga tröjnummer överhuvudtaget. Säsongen 1922/23 spelades den första fotbollsmatchen med tröjnummer i den amerikanska proffsligan som i sig haft en skakig historia. 1928 spelade Arsenal och Chelsea den första matchen i England med siffror på tröjorna.  Experimentet upprepades på en FA-cupfinal mellan  Everton och Manchester City och då hade Everton siffrorna 1-11 och City hade 12-22 på sina tröjor!  Först på EM-92 i Sverige dök namnen upp på spelarnas tröjor till glädje för publik och kanske framförallt tevepubliken.

   Traditionens makt är stor inom lagsport och från början fanns det fasta nummer oavsett vem som spelade från matchens start hade 1-11 vilket innebar att spelare fick byta siffror. Att målvakten skulle bära 1 var naturligt. I VM-turneringar kan målvakter bära andra siffror som 12 eller 22 men i VM i Argentina 1978 överraskade hemmalaget med att låta målvakten bära nummer 5 förmodligen därför att spelarna hade siffror utifrån bokstavsordning. Tröjnumren följde från början också det spelsystem 2-3-5 som alla lag spelade med fram till 1958. Då revolutionerade Brasilien fotbollen med att spela 4-2-4.

I det gamla systemet fick alltså den som spelade center, dvs mitten i ett femmannaanfall, nummer nio. Höger och vänsterback 2 respektive 3 och halvorna 4 och 6 och centerhalven 5. Centerhalven var dåtidens mittback. Vill minnas att Franz Beckenbauer hade 5 hela sin karriär som mittback eller den nya uppfinningen libero.

I dagens fotboll har spelarna fasta nummer så att klubbarna kan tjäna pengar på tröjförsäljning. Det finns ingen logik heller med tröjnummer. Det kan vara födelseår, turnummer eller någon annan siffra som betyder något speciellt för spelaren och som inte är upptaget. Det kan bli fight om ett viss tröjnummer inom laget mellan två spelare.  Än så länge har man inte börjat använda tresiffriga nummer än men 99 och 89 är vanligt precis som dubbelsiffror 33 och 22 eller det oslagbara 21. Så siffran på tröjan avslöjar ingenting om på vilken plats spelaren spelar i laget. Idag trycker alla lag sina egna nummer på tröjorna så det är en enkel sak att fylla varje spelares numeriska fantasi. 

Vargatider av Harald Jähner

      Foto:ÅJ

   En sak är säker. Vi människor verkar inte lära oss av historien eller våra beväpnade misstag från tider som flytt. När detta skrivs har kriget mellan Ryssland och Ukraina pågått i en vecka. En rysk militär aggression på en tidigare delrepublik i Sovjetunionen. Det är inte mer än 80 år sedan de två folken stred på samma sida mot nazismens fula tryne. Och nu ger sig storebror Ryssland på Ukraina, till synes helt utan rimlig anledning eller hot från den ukrainska befolkningen eller den ukrainska staten.  

  Sovjetunionen var en av fyra segrarmakter efter andra världskriget som tillsammans med England, Frankrike och USA delade upp Tyskland i fyra geografiska zoner efter andra krigets slut och befrielsen av landet från det det nazistiska styret. Avsikten var att hjälpa till med återuppbyggnaden av landet men i realiteten blev landet delat i två länder som var totala kontraster till varandra. Dessutom delade med hjälp av en mur och taggtråd för sekler framåt. 

   Men nu handlar det om boken Vargatider skriven av Harald Jähner, en bok som försöker beskriva villkoren för de tyskar som överlevt andra världskriget fasor. För eländet och armodet var inte över för det tyska folket bara för att nazisterna hade kapitulerat. Nej, det komplicerade och tuffa livet fortsatte ytterligare tio år från freden fram till 1955 för befolkningen som genomlevt krigets vedermödor. Jähner beskriver tioårsperioden skickligt och initierat i sin bok.

   I Tyskland avlöste hungersnöd och anarki freden 1945. Soldater som kom hem från fronterna. Frisläppta koncentrationslägerfångar, tvångsarbetare från många av Europas länder, tysktalande personer från andra länder som alla sökte sig till Tyskland. Det är hemvändande krigsfångar som gått hem hela vägen från ryska fångläger. Denna brokiga människoskara blandas i Tysklands ruiner med vanliga medborgare som alla har jakten på mat som gemensamt mål. Ja, inte bara mat utan många letar också efter tak över huvudet. 40 miljoner av 75 miljoner personer som befinner sig i landet saknar bostad. 1,6 miljoner barn har mist minst en förälder i kriget.  Det är svartabörshandel, vanligt folk stjäl mat och kol för värme, kvinnor och män är bittra över kriget och äktenskapen knakar rejält i fogarna. Kvinnorna har kämpat hemma och männen vid fronten och kvinnorna är de starka medan männen är märkta av negativa krigsupplevelser. 

   Bloggen kan inte sluta läsa bokens första halva som på ett detaljerat sätt beskriver livet i Berlins ruiner,  på den tyska landsbygden men även andra utbombade städer i det krigshärjade landet. Sedan följer en uppräkning av olika tyska personligheter inom dagspress, kultur, film och teater som på ett effektivt sätt gör boken mindre läsvärd för en icke-tysk läsare. Totalt sett ändå en intressant och tankeväckande bok om en tid av återuppbyggnad av ett land i ruiner. Boken lättläst och full av intressanta detaljer från mängder av olika källor som förut aldrig använts. En bok som Putin borde läst innan han startade krig igen.

Boken får 7 starka Markaskogar

 

Yoga

   Rigmor ligger bredvid mig på en matta. Hon ligger utsträckt och koncentrerad på det hon ska göra. Rigmor ligger alltid på mattan bredvid mig, vi är svenskar och vanemänniskor och vi ligger på våra yogamattor på samma ställe i salen från gång till gång. Trygghet är nummer ett, speciellt  som vi ska töja och tänja ut våra kroppar i märkliga rörelser som fisken, katten, hunden, krigaren, trädet, barnet, tranan och andra märkliga benämningar på indiska som jag inte kan uttala. Gemensamt är att namnen påminner om rörelsen med en kopppling till att man inom hinduismen kan återfödas som ett djur. Yoga har funnits som träningsform och meditationsform i över tvåtusen år så av naturliga skäl finns inga övningar som heter bilen eller cykeln. Däremot mängder av varianter, fler än samfund inom den kristna religionen. Det är baby-yoga, nakenyoga, svettig yoga eller bara andningsyoga. Andningen är inget jag hinner fokusera på trots att det är viktigt och hjälper mig att genomföra rörelserna. Den enda gång jag hinner och måste fokusera på andningen är under den avslutande delen av passet då vi genomför tio minuters avslappning. Då måste jag fokusera på andetagen så att jag håller mig vaken. Om jag skulle slumra till för bara en sekund väcker jag mig själv med en ljudlig snarkning. Inte bara mig själv utan förmodligen skulle detta störa avslappningen för hela gruppen. Så min avslappningsstund blir en stund då jag ligger på helspänn för att undvika att somna. Övningarna är statiska även om man kan modifiera dem till dynamiska för att undvika ovälkomna kramper. En muskel som ofelbart får jobba statiskt är den slutgiltiga muskeln som inte får slappna av i detta stora damsällskap. 

Foto: klaraohlen.se

      Tjugo års fotbollsspelande har givit mig muskler stela och korta, spända som fiolsträngar. Dessutom har jag precis börjat yoga igen efter ett längre uppehåll vilket gör att muskler och senor stretar och drar på de mest oväntade ställen i de mest märkliga ställningar. Det gäller att hålla god min där i salen bland alla yogande människor. Får väl ändå säga ett det mest är kvinnor som yogar, men vi är några män som kämpar på. Yoga är inget lagspel och ingen närkampsport som vi män kanske vanligen ägnar oss åt. Det finns inga vinnare eller förlorare inga resultat eller tabell i yoga. 

    Jag blir nog aldrig någon riktig yogi som kan lägga benet runt nacken eller stå på ett ben med det andra rakt upp i luften. En yogi som kan dricka vatten genom anus. Mer eller mindre sluta andas eller bli levande begravd. Men jag tror nog att Rigmor kan bli en.  

Den nakna människokroppen

   Bloggen bläddrar igenom tevekanalernas tablåer så där på måfå som man gör en kväll i januari när det iskalla regnet smattrar mot fönsterrutorna och plånboken är tunnare än en nattfrusen ishinna på Hjälmaren. Efter en stunds letande hittar bloggen en engelsk dokumentär om Den nakna människokroppen. Trots det något ekivoka ämnet fångar det uppmärksamheten och programmet handlar så klart om hur konsten ända sedan antiken tagit sig an ämnet. De detaljrika målningar och statyer har naturligtvis en historia av att också utbilda människor om hur kroppen var konstruerad och skulle fungera. Kläder var historiskt sett mer heltäckande för att inte dra till sig mer uppmärksamhet än nödvändigt men kläder var också ett skydd mot väder, vind och det hårda kroppsarbete som majoriteten av människorna utförde. Den tidens moral var heller inte så moraliserande om nakna kroppar. Det kom senare i världshistorien så statyer kunde vara nakna under antiken och fikonlöven dök upp flera århundraden senare.

   Jesus och Venus var flitiga förebilder för konstnärer som ville avbilda människor utan en tråd på kroppen. Skickliga konstnärer kunde få fram alla känslor i en naken människokropp som kittlade betraktarnas öga och fantasi. Nu var det teveprogrammet som bloggen såg som försökte ge en objektiv bild av den nakna människokroppen genom mer än tvåtusen år. Kunnigt, engagerat och intresseväckande och den sjuttioåriga kvinnliga presentatören kunde till slut inte undgå att själv ställa upp som krokimodell för att så att säga gå till botten med ämnet. En kropp som sett sina bästa dagar men som nakenmodell en utmaning för varje konstnär. Bloggen själv har fått erbjudande om att vara krokimodell. Vet inte än idag om det var allvarligt menat, om bloggen skulle ta det som skämt eller allvar. Det har onekligen skapat en del de skratt när andra i omgivningen hört om erbjudandet.

   Nu när bloggen och årskamraterna lämnar medelåldern en efter en och inträder i ålderdomen kan bloggen bara påminna sig kroppens förgänglighet. Bloggen har börjat gå på yoga igen efter flera års uppehåll och där uppmanade instruktören oss mot slutet av passet att tacka kroppen. Bloggen å sin sida mer förbannade sin egen kropp och lekamen måste sett lustig ut då den försökte utföra fisken, trädet och krigaren. Poser som yogapassets instruktör med lugn röst påbjöd. Gissar att de andra på passet såg ett knotigt, halvtorrt gammalt träd som vajade för vinden, bräckligt och bara väntade på att den skulle falla.

   Vad gäller den egna kroppen nerifrån och upp kan bloggen konstatera att fotleder och knän klarat sig bra trots tjugo år på fotbollsplanen. Det klart, muskler och leder stramar och krampar vid olika tillfällen,  ibland väldigt olämpliga. Själva centrat för nöje och avfall fungerar utan anmärkning trots många decenniers användning. Antalet kilo skulle kunna vara färre men än är det inte för sent för Beach 2022. Invändigt finns allt kvar utom en blind tarm som försvann utan vidare spisning för tjugofem år sedan. Överkropp och knopp är intakt utom då själva behåringen högst upp som generna sett till att sopa undan. Schampokostnaden är i alla fall väldigt låg. En bettskena som en konsekvens av Corona är i antågande för att få nattfrid i sovgemaket. Ögonen har fått hjälp av glas sedan lång tid tillbaka men tänderna är fortfarande bloggens egna även om de tyvärr fyllts med amalgam som gjort att de börjar sprängas nu. 

   Så varför skulle inte bloggen kunna stå krokimodell?

Vintercyklist ll

   Under mina 24 år som vintercyklist har jag aldrig varit med ett så riskfyllt väglag som senaste veckan. Isbark på gator och cykelbanor som envist hängde sig kvar dag efter dag trots att bilar, cyklar och andra fordon försökt slita bort isen. Stenkrossen dansade på isbarken med nordanvindens hjälp, men gav inget extra fäste för de fordon som försiktigt kröp fram i den bleka januarisolen. Nordanvinden tvärtom slipade isytan och förändrade underlaget och gjorde det om möjligt ännu farligare för oss som försökte resa med hjulens hjälp oavsett om det är två eller fyra hjul under fordonet.

   Häromkvällen kom det snö, men bara några centimeter när temperaturen låg på plus. Kommunens snöbekämpare Anna-Britha var på bettet och åkte ut och putsade bort snön från vägar och gator. Inte allt, hon lämnade en tunn yta av snö och slask som genast frös till is på kvällen när temperaturen sjönk. Det underlaget fick jag nu cykla på i några dagar, till jobbet och från jobbet. Ett totalt livsfarligt underlag och det enda jag hade att hålla mig i var cykeln! Dessutom hade bilar, barnvagnar och elskotrar varit ute innan kvicksilvret föll ner under nollan. Dessa fordon skapade hjulspår i slasket som sedan frös och gjorde vägarna inte bara livsfarligt hala utan också spåriga på ett oförutsägbart sätt. Så när vintercyklisten hamnade i ett spår var det bara att följa med och hoppas att det inte blev en enkel resa. Vid ett tillfälle hamnade hojen i ett av dessa frusna slaskspår men farten var som tur var inte hög och vintercyklisten mer eller mindre välte omkull utan större skador på lemmar, huvud eller kläder. Annars är det personliga rekordet tre fall på en jobbresa. Även då välte jag mer eller mindre omkull utan skador även om jag hamnade i diket en av gångerna men då dämpades fallet av vägkantens snödriva.

   Men som sagt det var under de här vanskliga betingelserna vintercyklisten vågade livet för planetens överlevnad och kommunens hållbarhetsmål för att komma fram till jobbet på ett miljövänligt sätt, om än vingligt. Då har jag dessutom undvikit svallisen från tinande stuprör som slungade ut smältvatten och skapade små konstverk på trottoarer och cykelbanor. De naturligt tillverkade konstverken var vackra men förrädiska för smala cykeldäck. Inte ens någon dags plustemperaturer orkade få isytan att helt försvinna. Vintercyklisten hoppas att väglaget är säkrare kommande veckan än föregående för då fick man inte ens fäste med blicken på vägen.

Vintercyklist 1

 

   Jag är vintercyklist. Som vintercyklare kämpar jag mot elementen och vinterväghållningen, men önskan att få lite vardagsmotion är ofta större. Tankar på växthuseffekt spelar säkert roll för vissa, andra tänker på ekonomi och har bara en bil medan andra tycker att cykel är ett fantastiskt transportmedel. 

På lokaltidningarnas insändarsidor spyr cyklister galla över de cykelbanor som inte plogas och sandas enligt de krav som dessa blåslagna och sönderskrapade skribenter vill få igenom. Tänker själv att vi i Sverige har fyra årstider och vi bor väldigt långt i norr. Inte konstigt att cykelbanorna i Örebro inte är perfekt plogade vid vinterdygnets alla timmar. 

    För vid vissa tillfällen och vid vinterväderlek kan underlaget vara minst sagt varierande. Vid vintrar med mycket snöande måste man ibland låta cykel stå och då får man tumma något på sina ideal eller sin träningsiver. Men några dagar senare är det på det igen och då har bilarna redan gjort spår på vägen in mot stan och man måste köra i ett av däckspåren. Det gäller att hålla tungan rätt i munnen för att med flera ton plåt nosande i bakhjulet kasta sig utför en av Örebro stads få utförsbackar. Tycker att de flesta visar hänsyn. När jag sen kommer till cykelbanorna är små glashala isfläckar förrädiskt gömda av ett tunt lager puderlätt nysnö. Absolut perfekt maskerat och absolut glashalt. Inte undra på att man får syna asfalten några gånger per vintersäsong. 

   Några dagar senare har grusbilen gjort sin runda och lämnat sina sylvassa bitar liggande på cykelbanor och trottoarer. Resultatet hittills i vinter, tre punkteringar och ett nytt bakdäck. Grusbilen måste vara i maskopi med cykelhandlaren.

   Vinter såväl som andra årstider gäller det att visa vart man ska i trafiken och om jag möter någon bekant ska jag heja. På vinterhala cykelvägar kan båda uppgifterna visa sig vara livsfarliga. Mötande bilister menar på fullaste allvar att jag skall släppa styret med ena handen och heja när jag är fullt koncentrerad på balans och att undvika de värsta isfläckarna. När farten sänks och det är dags att svänga och vi cyklister skall styra mellan isspåren så är det optimister som tror att jag skall släppa styret och visa mina intentioner i trafiken. De får helt enkelt lista ut vart jag ska på min osäkra färd. Inte lätt, det måste jag hålla med om, men vinterresor på cykel har sina sidor av spänning och bristande trafiksäkerhet.

   Sen börjar allt smälta. Is och snö bilda snart en moddig sörja som är halkigare än det mesta. Cykel och cyklist halkar omkring där man inte är herre eller fru över sitt ekipage. När man sedan klarar av att bemästra de överraskningar som sörjan erbjuder fryser den helt plötsligt och modden bildar is som liknar moderna abstrakta konstverk. Man vill helst inte ramla av cykeln för dessa sylvassa isskulpturer kan vara nog så obekväma att landa på.

     Men nu i slutet av februari börjar cyklingens förutsättningar att ljusna. Takdropp, dagsmeja och salt tar till slut ut sin rätt. Men jag får vänta ett tag till på att de sylvassa stenarna kommer bort från cykelbanorna. Då är det äntligen vår.