Två uttryck som försvunnit spårlöst

   Under årets inledande veckor har Närke varit indränkt i ett sagolikt vinterväder och ett tillräckligt djupt snötäcke för att ge stavfäste på längdåkningsslingorna. Lilla Fridolf har varit flitig i spåret och åkningen har gett förutom förbättrad kondition och en utbredd trötthet, stela lår och ljumskar. Men Fridolf har njutit av nästan varje sekund utom när det blev felvallat vid ett tillfälle och det bakhala slog till. Hellre rejält fäste än superglid om bloggen själv får välja.

 

Vattenskidor i fryst form

   Annat var det i ungdomen då träskidorna med kabelbindning grundvallades med tjära och sedan fick en yta av glidvalla. Men som ung var man ivrig att samla kilometrar till Sportstugans sammanställning av vem som åkt mest under en vintersäsong. Eftersom mamma inte hade körkort och pappa ofta jobbade fick bloggen som ynglingen själv spåra en slinga i markerna runt hemmet. Pappa fick bedöma längden och sedan gnetade bloggen på i månskenet varv efter varv. Fäste eller glid spelade ingen roll, skarsnö eller nysnö var underordnat, det gällde att samla kilometrar.

   Till helgen fördes resultaten in i Sportstugans pärm samtidigt som ytterligare kilometrar skidades och noterades sedan med bläckpennan i pärmen. Analogt och skrynkliga snövåta sidor med ett streck per kilometer. Ibland kunde det hända att det var tävling och någon gång åkte lilla Lilla Fridolf 2,5 kilometer som uppvärmning till ett lopp på en kilometer. Ivern var stor men den räckte aldrig till några större framgångar i skidspåren. Där mötte bloggaren sina övermän i Stefan och Anders som skidade lätt och tekniskt i spåren i motsats till den sluggerstil som lilla Lilla Fridolf använde sig av. Lagspel med en boll blev istället melodin och bloggen fick överlåta konditionsidrottandet till Stefan och Anders. Vi kan kalla dem det, för de hette ju så. Men hur var det då med uttrycken i skidspåren som försvunnit? De två fraserna som ingen använder längre. 

   Ur spår! Ett uttryck som användes ofta och frekvent både av mig som knatte och andra irriterade skidlöpare. Nu kör jag inte längre om, blir omkörd desto oftare. Men ingen ropar Ur spår längre. Mer att de smyger sig om och ber lite om ursäkt. Jag har sagt några gånger att de ska säga till att de kommer så ska jag släppa fram dem. Men då bedyrar de bara att det inte är någon fara. Kanske tävlingshetsen avtagit och ingen längre jagar kilometrar. Men det är ett bökande med skidor och stavar och man kommer ur rytmen när men ska köra om i ospårad terräng. Den som åker snabbast hade förr i alla fall företräde i spåret. Det borde väl gälla fortfarande.

   Gå ej i skidspåren! En sådan text på en skylt vid spåren syns inte till längre. Tvåfotade fotgängare och deras fyrfota sällskap går ogenerat i snöspåren. Nu travar de båda ohyfsat i skidspåren och gör djupa oregelbundna hålor i spåren för skidåkningen. Vill minnas att bloggen en gång i unga år bröt spetsen på en skida efter att lilla Lilla Fridolf kört ner skidan i ett hål i spåret. Nu på tjugohundratalet är det ofta fot eller tasspår i skidans spår och risken för en återupprepning är oroväckande stor. Man får varje gång vara glad att man har två hela skidor när man kommer tillbaka hem igen in i stugvärmen.

   I de här fallen får man ändå säga att det var bättre förr. Mer ordning och reda i skidspåren alltså.