Hindersmässan

   Januari är den tomma plånbokens månad. Det kan kännas längre än normalt till löningsdags. I kylskåpet ligger det några förskrämda rester från ett överdådigt julbord som ätits i högmod och god julstämning utan den minsta tanke på januari månads budgetutrymme. I garderoben hänger julslipsarna på färggrann parad utan möjlighet till byte för att köparen slarvat bort kvittot. Julens baksmälla kan grina illa. Det blir till att hushålla med den lilla summa pengar som kan skrapas ihop från diverse konton, fastrar och sönderslagna spargrisar.

   Tur att månadens begivenhet infaller efter löning, som kommer samtidigt med ljuset. Har ni tänkt på det förresten, ljuset kommer under senare delen av månaden? Man kan se skillnaden, känna ljuset pigga upp det vintertrötta sinnet hos var och en av oss. Lika uppiggande som smaken av apelsin som blivit sådär mogen och saftig som de blir i januari. Under januari lovar Lilla Fridolf alltid sig själv att aldrig äta andra apelsiner än januariapelsiner, men han lyckas aldrig hålla sitt löfte när hösten kommer. Trots ljuset kan januari vara kall, ohyggligt kall med temperaturer ner mot minus 30. Andningen kan bli svår och det svider i halsen när man hämtar posten trots att postlådan bara är tio meter från dörren. Men om vintern är kall trotsar man den likafullt när Hindersmässan närmar sig. Januari månads höjdpunkt för varje rättrogen närking.

   Flera torg i staden är fulla av marknadsstånd med saker till försäljning, mest med sånt man inte visste att man behövde. Karameller, kvastar, leksaker, strumpor, korv, plastpåsar och en mängd andra prylar. När Fridolf var liten var torgen någonting som besöktes, om det fanns tid över, efter det att vi besökt varenda traktorförsäljare i stan. På den tiden fick barnen sitt till sist inte som nu, först.

   En av gångerna lilla Lilla Fridolf fick åka med till Hindersmässan var i slutet av 60-talet. Tänker att jag var sådär fyra, fem år, kanske sex, jag hade i alla fall inte börjat skolan så det fanns inga hinder för att få följa med. Efter den sedvanliga rundturen hos diverse traktorförsäljare var turen kommen till mig trodde jag, men icke sa Nicke. Nu var vi tvungna att besöka alla motorsågsförsäljare, kanske ett extrapris på en sågkedja eller rabatt på en ny förgasare till den gamla sågen som fanns därhemma på gården.  Men sen, sen var det dags för mig, äntligen, och efter att ha letat igenom alla leksaksstånden fastnade jag för en liten leksaksstridsvagn som man kunde skjuta små plastpilar med och när dom tog slut eller försvann kunde man skjuta avbrutna tändstickor med den.

   Till helgen, några dagar senare kom Rickard och Berthold hem till oss på kaffe och gräddtårta. Det var far och son i grannhuset och den ene var änkling och den andre ungkarl. Det pratades växtföljder och morotsodling, flyghavreplockning och annat, för en sexåring, ointressant. Den äldre av de två, Rickard, pratade mycket och gärna men jag ville helst leka med min nya stridsvagn. Så där satt Lilla F på golvet, laddade och sköt med sina plastprojektiler och avbrutna tändstickor. De flög kors och tvärs över rummet och just precis som Rickard pratade om sina stora morötter som växte i kanten på sitt morotsland bar det sig inte bättre än att en tändsticka träffade hans öppna mun och fastnade i gommen.  Ett förfärligt hostande och kippande efter andan startade och Fridolf  trodde att Rickards sista stund var kommen. Men med några rejäla ryggdunkningar lyckades min pappa befria honom från tändstickan och han fick sedan skölja ned svavelsmaken med lite påtår och gräddtårta.

   Föräldrarna bad naturligtvis om ursäkt å mina vägnar och jag hade skjutit mitt sista skott för den kvällen. Ett barndomsminne som visar hur det kan gå när man handlar leksaker på Hindersmässan.