Lördagsnöjet

      Föräldrarna var lantbrukare. En del kallades oss för bönder, vilket låter nedsättande, inte speciellt politiskt korrekt i dagens språkbruk då allt är känsligt och man inte får kränka någon. Vi i familjen hade en Mercedes av gammalt snitt, vi hade nog flera om jag minns rätt, men inte samtidigt. Man ska komma ihåg att de här minnen som bloggen återger kommer från sextiotalet och sjuttiotalets början. Väldigt, väldigt länge sen alltså, så minnet kan spela bloggen spratt men ett kåseri är ett kåseri så man kan behandla sanningen lite ovarsamt och krydda historierna.

    Lördagsnöjet för mina föräldrar så här på försommaren var att åka bil och eftersom jag fortfarande var en liten parvel kunde jag inte lämnas hemma på egen hand utan fick snällt åka med i baksätet. Jag ålade omkring och satt och stod. Det här utspelade sig nämligen då det inte fanns vare sig sittkuddar för barn eller vettiga säkerhetsbälten, men färden gick ofta i lusfart på udda vägar som närmast var att betrakta som kostigar. Pappa lantbrukaren var alltså ute för att se hur det gick för de andra bönderna och deras sådd och skörd och hur de hanterade sina åkrar och ängar. Det gick i sakta mak längs ängsvägar, skogsvägar och mindre byvägar. Ingenting fick missas, han ville se och helst konstatera att hans sådd och skörd gick bäst. Tror inte han såg det som en tävling men han påpekade gärna andras fel och brister. Sprutränder och ytor på åkrarna som andra lantbrukare missat att så. 

    Som man kan förstå var vi ute på åkrar och ängar inte många människor i sikte. Ett och annat rådjur kanske ute på åkrarna. Någon räv som kilade snabbt över vägen, tofsvipor svalor och skränande måsar som hade herraväldet över försommarhimlen. En sol som sken blekt i horisonten. 

   Om man ska lita på mitt minne avvek vi bara från den här rutinen en gång och det var när Kumla kyrka brann. Ser på nätet att den eldhärjades 1968, i en tragisk historia. Helt plötsligt var vi inne i bebyggda trakter och såg många andra nyfikna som också nyfiket tittade på den sotiga kyrkan. Men annars stannade vi aldrig eller närmade oss bebyggelse. Vi stannade aldrig för att köpa glass. Korv med bröd hade vi hemma, så ett stopp för det var aldrig aktuellt. Kiosker och korvmojar var lika sällsynta som hög fart och spänning på dessa försommarturer. Ensamma och i maklig fart körde vi mot solnedgången i vår Mercedes. Jag och mina föräldrar.

    Sjuttiotalet väntade runt hörnet och det flyttade in ett par stockholmare i byn. Mina föräldrar började umgås med nollåttorna och jag blev samtidigt äldre så detta par fick ta över min plats i baksätet. Och jag kunde vara hemma och titta på teve i lugn och ro. Snobbar som jobbar, Mannen från Uncle och Helgonet gick på den enda tevekanalen som fanns på den tiden.