Volvon var grön

 

FXU

   Volvon var grön, mörkgrön. Det var en kombi så det fanns gott om plats, och det behövdes. Kan än idag inte riktigt förstå hur de vågade låna ut den till oss för att vi skulle åka till någon av Närkeslättens alla dansbanor. Inte bara här förresten, utan även angränsande landskap fick besök av oss om dansbandet var tillräckligt kända och kunde locka folk till sin festplats. Anders och Marianne ägde bilen och hade hjärtan av guld och det sista vi ville göra var att svika deras förtroende. Trots detta svek vi med vår last bilens stötdämpare och med åren svajade 145:an allt mer och till slut byttes den ut av ägarna, men då hade vi alla fått egna körkort och bilar så Volvon fanns bara i våra minnen.

Tio personer eller ungdomar i sen tonår, det var max lasten enligt vårt sätt att se. Bilens ägare skrattade lite nervöst när de räknade in hur många som skulle med just den här lördagskvällen. Chauffören, en några år äldre kille från Pålsboda ingav nog förtroende och han körde säkert, vad som än inträffade. Det kanske lugnade ägaren Anders när han instruerade föraren om bilens alla egenheter. 

FXU, jag kommer nog ihåg siffrorna också trots att det är mer än trettio år sedan men det är bokstäverna jag kommer ihåg bäst. Registreringsbokstäverna FXU sitter inpräntat i minnet tillsammans med många glada minnen. Förstår inte riktigt varför jag kommer ihåg dessa bokstäver men mitt bokstavminne är betydligt bättre än sifferminnet. 

Hjortvallen, Högsjö Folkets Hus, Rynninge Hage, Hasselbacken, Lustig Kulle, Pålsbodaparken alla fick de besök av oss i vår överfulla gröna Volvo. Med stämningen på topp och med unga och smidiga muskler vecklade vi ut oss ur bilen två från framsätet, fyra ur baksätet och fyra ur bagaget. Inga sura miner här inte, utan gemenskapen gjorde att bilen fylldes till brädden var lördagskväll vi skulle ut på dans. Alla ville med, trots de minst sagt tveksamma resevillkoren.

Det fanns de gånger då vi var otrogna vår Volvo. En gång skulle vi till Katrineholm, vi hade fått för oss att åka dit för att köpa kinesmat men när vi kom fram hade restaurangen lagt ned eller stängt för dagen. Men vår hunger fanns fortfarande kvar och det blev till att ta ett nytt beslut hur vi skulle göra. Åka till Örebro eller vara hungriga, då kom någon på snilleblixten att det var lika långt till Norrköping som till Örebro, sagt och gjort. Vi styrde fordonet för dagen, en gammal Peugot till ”Peking” och fick oss ett mål kineskäk. Problemet vara bara att det nu var väldigt långt hem till Östernärke från Norrköping. Antalet resenärer var inte riktigt lika många på denna lilla utflykt av förklarliga skäl och när det var dags att mitt i vecka åka och dansa i Borensberg Folkets park var vi bara tre stycken som packade in oss i en Ford Taunus med håriga dofttärningar som hängde i backspegeln. Minns att chauffören skällde på oss andra två för att vi inte uppvaktade de östgötska damerna tillräckligt intensivt med våra danskunskaper. Åka så här långt för att bara stå och titta som  paneltuppar.

Men den gröna Volvon är den man minns från ungdomen och med den alla glada minnen. Jag undrar vad den gör idag, trettio år senare. Ligger den längst ned i en hög, hoppressad på en bilskrot och rostar sönder eller har den kommit till användning som returmateriel någonstans? Jag hoppas det senare, då kanske den skänker andra glädje precis som den gav oss många glada minnen en gång för trettio år sedan.