Jag minns i min ungdom en teveserie som handlade om en landsbygd i förändring. Den utspelade sig i en fiktiv by i Västergötland. Som ung förstod jag inte riktigt betydelsen av serien, inte heller dess budskap. Den var en tidig profetia om Sveriges urbanisering och utarmning av landsbygden. Nu är den verkligare än någonsin och det har gått så långt att småorter och mindre städer också utarmas till förmån för de tre storstadsområden som blir större och växer för varje år som går. Det här var något som tog sin början på sextiotalet och regissören Bengt Bratts serie var en lysande beskrivning i 52 avsnitt utspridda i flera omgångar över en tidsperiod på 35 år. Wikipedia skriver så här om serien.
Hem till byn var en TV-serie, i regi av Bengt Bratt. Den sändes ursprungligen i Sveriges Television, de första avsnitten 1971 och de sista 2006. Den fungerar som ett tidsdokument, och handlingen kretsar bland annat kring avfolkning av landsbygden och rationaliseringen inom jordbruket.
I min barndoms hemby bestod innevånarna nästan bara av bönder och deras familjer. En radby ute på en vindpinad Närkeslätt. Några av innevånarna hade vindskydd av hagmark med slyskog. I skydd av slättens ogästvänliga vindar bodde stockholmarna, sommarstugeägare som fått smak på slättens radby. Långt från kust och hav bara en lerig kanal med smutsbrunt vatten och braxen och mört som enda napp. Gösta och Gunnel, Gun och Lennart var okomplicerade människor som lade storstadsfasonerna bakom sig och kom in i bygemenskapen utan krusiduller. Det fanns några andra boende i byn förutom bönder och stockholmare, men de var en minoritet. Nu 50 år senare är de en majoritet av byns innevånare. Bara en gård har djur och de få spannmålsodlare som är kvar har köpt upp varandra för att skapa lönsamma gårdar då allt måste bli större, billigare och effektivare.
Jag vet inte varför byns förändring berör mig så mycket. Allt förändras och nya tider, människor och seder tar över. Jag själv utvecklas och ser fram mot förändring och förnyelse. Men förmodligen vill jag att bandomens landskap ska vara orört trots att allt inter kan inte vara som förut. Nu finns hembyn bara kvar i minnet och jag ser små enstaka glimtar som blir allt mindre. Jag undrar om de få som bor kvar i byn ser det på samma sätt som jag.
Nu börjar naturen ta över. Det klipps gräs på förut grusiga och leriga ladugårdsbackar. Mjölkpallarna har för länge sedan ruttnat bort och försvunnit. Sly och buskar tar över obetade hagar. Mossan täcker glömda virkeslängder som ligger glömda i åkrar och hagar. Råttor och rådjur gnager och äter på hus och ved. Husen bleknar och färgen flagnar, djurstallarna ekar tomma. Gödselstackarna är försvunna och de nya byinvånarna renoverar sina hus och torp utifrån nya moderna förebilder, långt från bondepraktikans direktiv eller med Närkestugan som förebild och modell.
Jag ser skillnaden när jag inte är i byn så ofta längre. Precis som man kunde se skillnaden i teveserien Hem till byn från seriens start till slut.
Härlig läsning
SvaraRadera