Kepsens betydelse för cyklingen

   När man cykelpendlar till jobbet gäller det att klä sig på rätt sätt oavsett årstid. Kortbyxor på sommaren, långkalsonger på vintern. Bra skor så man slipper få ont i fötterna eller bli genomvåt regniga dagar. När det regnar, regnställ och när solen skiner så lite kläder som möjligtutan att för den skull bli tagen av polisen för förargelseväckande beteende. Men ett plagg förenar alla årstider och vädertyper. På huvudet sitter kepsen, möjligtvis undantaget de morgnar då temperaturen understiger minus 15 grader. När det är så myggfritt kan toppluvan åka på, men då brukar alltid kepsen ändå finnas med i väskan om temperaturen skulle stiga till eftermiddagens hemfärd. Jag har upptäckt vilket praktiskt och mångfacetterat plagg kepsen kan vara. 

   Inte en klassisk gubbkeps i ylle eller skinn. Inga reklamkepsar som bönderna hade förr. De använde sig av tunna och sladdriga billiga varianter i tyg. Gula, gröna, vita med reklam för Jordbrukskassan, International Harvester eller Grodden. Kepsar som bönder bar på åkrarna och i lagårdar till de knappt hängde ihop. Inte heller sådana där fjuttiga tygkepsar som tävlingscyklister hade förr innan de började använda hjälmar. De som hade en lite löjlig ursäkt som skärm, nästan som en barnkeps som satt högst upp på varje Adamsson eller Vacchi-huvud i cykelbranschen. Nej, såna knattekepsar duger inte för en cykelpendlare. Pendlare behöver en keps med rejäl skärm som går att variera efter väderlek och som står emot väta utan att deformeras. En skärm som håller solen borta från ögonen, en skärm som håller glasögonen torra när det regnar i ur, en skärm som håller vattnet borta när det regnar i skur. Jag pratar om en amerikansk variant av reklamkeps för idrottslag eller bara städer i största allmänhet. En sådan huvudbonad behöver en året-runt-cykelpendlare. En keps som sitter bra och fyller sin funktion, utan att vara i vägen men ändå fylla sin plats.

   Ibland tar vinden i, både med och mot, och då får man trycka ned kepsen på huvudet för att den ska sitta kvar på sin plats. Det har nog hänt en och annan gång att blicken hindrats av skärmen på kepsen och krockrisken varit överhängande. Både med andra cyklister, stillastående bilar och oskyddade fotgängare. Det har till och med funnits tillfällen då pendlaren varit nära att köra ner i diket när skärmen varit lite för djupt neddragen över ögonen. 

   Trots att kepsen är ofodrad värmer den och skapar svettpärlor i pannan skinande sommardagar. Precis som den värmer skultens glesa hårsvall under vinter.

Kepsen har alltså dubbla effekter både positiva och negativ. Den värmer och skyddar men den hindrar och skymmer också. 

    Som en humoristisk gest kan det hända att pendlaren lyfter på kepsen som en hälsning eller salut till mina medtrafikanter eller en bekant flanör på gator och torg. En gest som skapar ett leende hos mottagaren av hälsningen. Att lyfta på huvudbonaden som hälsningen tillhör inte det vanligaste i dagens samhälle, men tillhörde vardaglig hyfs för 60 år sedan. Sen placeras den tillbaka på skallen i farten. Det är viktigt att skrållan sitter som en smäck.