Teveutbudet under det tidiga sjuttiotalet var synnerligen magert med dagens mått mätt. Vi hade1969 fått TV2 som skulle konkurrera med TV1 trots att de tillhörde samma koncern, den statliga. En teknikfientlig allmänhet var orolig för att missa starten på sitt favoritprogram på den andra kanalen och en blinkande pil i övre högra hörnet infördes så ingen skulle missa starten på programmet. Tänk tanken om vi idag skulle se en blinkande pil så snart ett program startade på en annan kanal. Det var mycket nytt för den svenska befolkningen som plötsligt hade två kanaler att titta på och inte nog med det. Färgteve hade införts några år tidigare lagom till Mexiko OS 1968 om bloggen inte minns fel.
Fortfarande var det kalla kriget en verklighet som en följd av andra världskriget och som fortfarande fanns i mångas minne och på en del personers näthinnor. Vi levde fortfarande i en värld dominerad av manliga värderingar och manligt och kvinnligt var de enda två sätt att se på omvärlden och inget däremellan. Männen jobbade och fruarna var till stor del fortfarande hemmafruar men snart skulle detta ändras. Öst var öst och väst var väst här i Europa som ett resultat av världskriget som tog slut 1945. Istället var krigen flyttade till Indokina där Vietnam och Kambodja var krigsskådeplatser och där båda sidor i striderna utförde brott mot Genevekonventionen med napalm, kemisk stridsföring, tortyr och andra hemskheter som inte tidigare setts i krig. Tack vare eller på grund av de ständiga krigen var det manliga idealet det rådande och det präglade också teveutbudet. Fortfarande var hjälten man och oftast en enstöring med förakt för auktoriteter och en förmåga att lyckas med sina uppdrag. Det här är tydligt i deckare som kommer från sjuttiotalets Amerika och som slukades med hull och hår av bloggaren i unga år. Eftersom utbudet var magert på teve togs i princip allt in och när hårdhudade deckare dök upp i rutan kunde bloggen inte undgå att få influenser som ung tittare.
Så här femtio år senare kan bloggen konstatera att deckargenre förändrats från hjältar, lite lätt råbarkade, galna, enstöriga poliser i amerikansk sliten storstadsmiljö till högteknologiska team som löser brott via nätet och dna-ledtrådar i sinnrikt uträknade intriger i behagliga tropiska storstadsmiljöer . Inget pang-pang som på sjuttiotalet där den största påverkan var världskriget på fyrtiotalet, Koreakriget på femtiotalet och Vietnamnkriget på sextiotalet.
Bloggen kan också konstatera att de fem deckarna så här i efterhand representerar även bloggens egen personlig utveckling både själsligt och kroppsligt. Så här kommer en lite odyssé bland sjuttiotalets märkliga tevedeckare.
Baretta, tuffingen, streetsmart och med en risig bil och papegoja hemma i lägenheten. Han hade ett paket cigaretter inlindade i ärmen på sin t-shirt, mycket tufft nästan så jag började röka. Bråkade med allt och alla såväl skurkar som poliskollegor. Snackade slang och jagade damer. Precis det idealet som en tonåring bloggare ville sträva mot även om bloggen inte bodde i New York.
McCloud, snut på häst med cowboyhatt i storstadsmiljö allt som oftast på hästryggen när han patrullerade de asfalterade gatorna. Så rätt fast på fel plats. Med en dialekt som knappt någon av hans nya kollegor i storstadsdjungeln förstod sig på än mindre hans märkliga metoder att fånga skurkar med lasso. Påminner om en tonårig blogg som förgäves ville hitta sin stil men oftast var malplacerad och utskrattad.
Puzzeldeckarnas banérförare, ungkarls skrynkliga kläder även om han hade en fru, som aldrig fick vara med i bild. Den beige trenchcoaten hade sett bättre dagar och var skrynklig, fläckig och i behov av en översyn som aldrig blev av. Körde den sunkigaste bilen av alla tevedeckare men en jäkel på att lösa kniviga mordgåtor i den kaliforniska solen. Ögon i kors och alltid en otänd cigarr i näven och rufsigt hår som han alltid kliade i när han undrade över något. Gott om kollegor som tyckte han var märklig men lyckades naturligtvis lösa alla brott på egen hand när kollegorna utsett en annan gärningsman. En bra bild av en vilsen blogg i sina bästa år som inte riktigt hittat rätt i livet och ännu med framtidsutsikter som kunde gå åt vilket håll som helst.
Kojak den iskalle äldre snuten med ett självförtroende och chefskap som vittnar om egensinne och gedigen erfarenhet. Skådespelaren, Telly Savalas, hade dessutom fler krigsfilmer under bältet, bla Kellys hjältar och 12 fördömda män, vilket gjorde att hans karaktär fick trovärdighet i coolhet och tuffhet. Alltid med en slickepinne i munnen för att dämpa röksuget. Kanske var bloggen en gång den här självsäkre medelålders mannen.
Nu när bloggen är på väg ut ur medelåldern påminner den nog mest om Cannon. Den tunnhårige och överviktige privatdeckaren med erfarenhet och distans som löste brott sittande i sin gungiga Cadilac oavsett om han hade tio meter eller tio mils avstånd till sina skurkar. Pålitlig ensamvarg som inte brydde sig om auktoriteter utan gick sin egen väg, eller rättare sagt åkte sin egen väg. Mer matglad än pratglad under sin välansade mustasch.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar