Hundra år

Anna-Maja i Led

   19 september 2026 firar jag min mammas hundraårsdag tillsammans med mina syskon med respektive. Hon föddes en söndag av Maja och pappa Anton. Hon var tredje barnet i en syskonskara på sju. Anna-Maja i Led kallades hon av människor i bygden. Mest för att hålla skillnad på henne och Anna-Maja i Höre som hon i sin tur kallades av samma människor. Av dess hundra år fick hon vara i livet 68 och försvann efter en kortare tids sjukdom från oss i familjen. Jag är glad att hon fick träffa mina barn och uppleva glädjen att vara farmor och mormor även om det nu bara var några få år. Så här i efterhand finns det alltid saker jag skulle vilja ha sagt till henne så det är väl rådet till er andra som har en mamma i livet. Säg det ni vill säga till er mamma medan tiden finns.

   Min mamma, för det var så jag kallade henne, var hemmafru och lantbrukarhustru. Precis som sin Mamma Maja och sin mormor Hulda Erika. Född på tjugotalet och med en för bondesamhället typisk utbildning, sexårig folkskola i ett förkrigssverige som fortfarande var dominerat av gammaldags könsroller och sätt att se på traditioner och värderingar runt manligt och kvinnligt. Hon kompletterade sin utbildning med konfirmation som var viktig men också med en och annan kurs i matlagning och andra kortare utbildningar som gav en tydlig vink om vad hon skulle ägna sig åt i sitt yrkesliv som hemmafru i en lantbrukarfamilj i Östernärke. Mamma för första gången vid 22 utifrån samtidens sedvänja. Tillsammans med pappa tog hon sedan över en en bondgård vid 32 års ålder eftersom de båda inte stod i tur att ärva sina respektive familjers bondgårdar som istället ärvdes av bröder.

   Där i samband med övertagandet av den nya gården började mamma av någon anledning att föra dagbok. Dussinet svarta anteckningsböcker blev det med vaxduksomslag och röda kanter med sidor proppfulla av anteckningar, noteringar om både högt och lågt. De första tretton åren var anteckningarna sporadiska, men från 1971 fram till sommaren 1993 var anteckningarna dagligen återkommande. Det var korta noteringar om vad som hände på gården och vad hon tillsammans med sin pappa, grannar och vänner gjorde under arbete och på den lilla fritid hon hade.

Livet gick sin gilla gång och årscykeln återkommer år efter år i böckerna. Hon noterar när sädesärlan ses för första gången på åkrarna. Mamma och pappa besöker otaliga kafferep hos vänner och grannar. Det är sillsexor och surströmmingsskivor i privat regi eller tillsammans med vännerna i CKF eller CP där de var aktiva under alla år om lantbrukare.

   Dagboken saknar känslomässiga värderingar även om omtänksamhet och känslor inte saknades i mitt hem, dagboken är mer som en beskrivning av året på gården. Mamma skriver också på ett ställe: Meningar som stöd för minnet. Ett bevis för detta är noteringen runt min egen födelse. 25:e Började slå vallen. Åke föddes på kvällen. 27:e Målade vitt på husen.  Ingen rast och ingen ro.

   Mamma noterar året på gården och vem som gör vad och när. Hon noterar vädertyper och när snön kommer på hösten. Hon noterar hur mycket blåbär och lingon de plockar och när karlarna på gården börjar med sådd och skörd. Hon skriver när korna kalvar och när kalvost och ostkaka bakas. Livet kan verka enformigt men man kan ändå märka förändringen, men långsamt och inte utan att det noga noteras. 

   Min mamma har lämnat efter sig en beskrivning av åren på gården, ett dokument av en tid som aldrig kommer tillbaka. Dagböckerna hjälper mig även att minnas min mamma så här till hennes hundraårsdag. Jag är glad att hon skrev böckerna. Tack mamma och Grattis på födelsdagen!