MTB

    Jag har börjat köra mountainbike sedan några år. Kan inte påstå att jag är först med den trenden. Tvärtom har jag väntat länge eftersom jag cykelpendlar till jobbet och har gjort så i mer än tjugofem år. Sommar som vinter, höst som vår. Oftast är att cykelpendla och köra MTB härliga upplevelser men det finns tillfällen då jag önskat att jag suttit i en varm buss, en varm bil eller helt enkelt slappat hemma i tevesoffan.

   Att köra mountainbike är en fantastisk känsla en solig julikväll när man kan njuta av att åka lättklädd och kämpa mot mjölksyra och domnande kroppsdelar. Händerna har en viss förmåga att domna så det gäller att hålla så där lagom hårt i det skakiga styret. Tyngden från överkroppen ska väl inte heller egentligen tas emot av händerna utan magen skall istället spännas och balansera överkroppen. Men som sagt, jag är fortfarande nybörjare och överkroppen ger en stor belastning men magmusklerna finns där nånstans innanför ett skyddande lager som växer med åren. Andra kroppsdelar som också domnar är de som är närmast sadeln. Finns cykelbyxor med stoppning och det kanske är något man skulle önska av jultomten inför nästa säsong men man kan också slipa på sittekniken för det ser onekligen lite lustigt ut med dessa brallor med blöjliknande profil. 

   Det finns gott om stigar och skogsvägar att köra på i vårt län. Både på landsbygden och i stadens närhet. En utmaning i slättens Närke är att hitta backar och bor man som jag i stadens utkant kräver det en hel del kringelkrokande på gator och skogsvägar för att hitta utmanande backar. Kilsbergen har jag inte hittat till än då närhetsprincipen är viktig i det stressiga livet som vi moderna människor lever i. Så jag letar backar och finner faktiskt några trots att jag befinner mig i en tätort på en slätt. 

   På hösten går tvättmaskinen på högvarv då en terrängcykel utan stänkskärmar ger avtryck på klädseln, prickig av smuts får man nästan duscha med kläderna på, helst sittandes på cykeln då den samlar lera och grus från den långa cykelturen. Det är i sådana lägen man får drömma sig tillbaka till sommaren härliga turer längs Hjälmarens stränder och skogsstigar med fågelsång som sällskap.

   Minns min barndom då jag gärna körde i skog och mark med min lilla cykel och jag åkte rakt in i ett taggtrådsstängsel. Gråt och tandagnissel och mitt ansikte såg ut som en väl använd nåldyna. Vid andra tillfällen åkte jag i de cykelbanor som äldre kamrater skapat som snirklade fram som ormar i hagarna mellan den nya och gamla landsvägen. Jag åkte också i "kafferännan". En snutt av en riktigt gammal landsväg som blev mer och mer igenvuxen för varje år men det var en genväg och man tjänade några meter. Oklart varför en döpts till Kafferännan. 

   På senare tid var det den gången jag cyklade från jobbet en sen novemberkväll på väg mot ett möte och i novemberslasket och den regnblandade snön gjorde mig genomsur och jag fick sitta på mötet i bara k-ls-ng-rn- för att inte dra på mig dubbelsidig lunginflammation. På vintern när jag pendlar till jobbet och det kommit nysnö som fastnar mellan skärm och däck får det den effekten att byxorna blir bepansrade av is och snö och i bästa fall torkar upp lagom till lunch.

   Så att cykelpendla till jobbet eller cykelträna i skog och mark är inte alltid en solig, härlig upplevelse det kan också vara en utmaning och det gäller att vara förberedd för alla sorters väder och förhållanden. För en cykelpendlare är planering viktig. 

   För cyklisten är en fungerande tvättmaskin a och o.