Cykelmöte

   Jag möter honom varje dag vid exakt samma tid, på cykelvägen till jobbet; varje vardagsmorgon vid tjugo minuter i åtta. Det går nästan att ställa klockan efter honom och vid närmare eftertanke, han kan ställa klockan efter mig. Det här har pågått i mer än två år. I början möttes vi under tystnad, vi tittade åt andra hållet, låtsades titta på våra cyklar som om det var något fel på dem. Vi tittade varandra stint i ögonen utan att yttre att ord, nästan lite som oavgjort i ”Arga leken”, så typiskt svenskt.

   Efterhand har det blivit lite islossning och vi mumlar fram ett morgontrött ”Hej” eller ”Hallå”. Lite så där lagom familjärt efter en tvåårig bekantskap, låt vara lite flyktig relation, men ändå trofast och regelbunden. Förra semestern saknade jag honom lite till och med och längtade till våra korta buttra morgonmöten under häggen som växer längs vår cykelrutt.

   Jag är på väg in mot stan och han är på väg ut från stan, fast cykelbanan går innanför stadsgränsen är det rena landet där jag bor. Jag jobbar inne i stan, det faller sig ganska självklart, men min fundering är vad han har för typ av sysselsättning ute på landet inom cykelavstånd från stan? Min första tanke var att han hjälpte till med byggprojekt av något hus som uppfördes i mitt område, men nu har de dåliga ekonomiska tiderna gjort att byggnationen upphört men han cyklar fortfarande åt landet till.

   Jag har försökt att se om han har något på pakethållaren som kan fungera som en ledtråd till hans sysselsättning eller hans regelbundna ärende men pakethållaren gapar tom, inte ens en matlåda där bak eller något ätbart i en plastpåse runt styret.

   Någon gång har tankarna skenat och jag tänkt att han är en styckmördare eller hembrännare med en liten stuga ute i skogen, kanske har han en cannabisodling någonstans därute i skogen.  Men han åker med sin cykel året om så det är nog inte fallet, och skulle han vara en styckmördare vore han väl dum att åka tillbaka till sin brottsplats i mer än sjuhundra dagar. Och att smuggla cyklar är nog inte heller aktuellt även om cykelstölderna når nya toppnivåer varje år. Men det kanske är så enkelt som att han umgås med ett barnbarn i ett av de många husen i mitt område.

   Härom veckan fick jag sällskap av en granne som också cyklar in mot stan. Det visade sig att han också mötte denne, i vårt tycke, mystiske man varje morgon och han hade också funderat över vad mannen gjorde i våra trakter på dagtid. Jag berättade om mina funderingar och han tyckte nog att styckmördare lät mest spännande. Han såg mer ut som arbetartypen, det var vi båda överens om, men kanske det där med barnvakt var troligt. Ingen av oss visste vad han hette. Skulle vi veta hans namn så skulle vi kunna ”googla honom” och ganska snabbt komma till klarhet med hans sysselsättning eftersom allt finns på nätet numera. Samtidigt kunde vi konstatera att dagarna behöver sina ”ogooglebara” mysterier annars skulle livet bli ganska tråkigt, grått och förutsägbart.