Something happened in Sweden last tuesday

    Sedan en vecka tillbaka dansar vi inte längre på lingonröda tuvor. Oskulden försvann en tisdag eftermiddag i februari. Tidigare har både det svenska folkhemmet och Bullerbysamhället försvunnit till förmån för miljonprojektens anonymitet, asfalt och betong. Den svenska tryggheten försvann i ett hav av blåljus under några kaotiska timmar på en skola full av vuxenstuderande i en svenska småstad. Som en blixt från en klar himmel, utan förvarning ekade skotten i korridorerna och skrämde slag på en hel stad, ja ett helt land. Tio personer kommer aldrig att börja på skolan igen och de studerande kommer aldrig mer att känna sig trygga i lokalerna. Personal och skolledning är lika otrygga. Under resten av läsåret kommer det att krävas ett stort jobb för att få tillbaka trygghet och studiero igen i skolan på väster.

   Sorgen känner inga gränser. Inga etniska gränser, inga gränser i Örebro, inga åldersgränser eller gränser mellan könen. Örebroarna ställer sig nu upp som en person mot det värsta våldet som någonsin drabbat Sverige och staden Örebro. Sorgen och sökandet efter tröst är det vi har gemensamt i den här svåra och märkliga tiden. Örebroare samlas på olika platser i staden och i regionen för att uttrycka sin sorg, förstämning och bestörtning. Vi söker tröst hos varandra mot det synliga våldet som kom så plötsligt och oväntat. Bloggen hoppas allas kärlek är större och starkare än en persons hat. Det måste den vara.

   Det alla frågar sig är naturligtvis hur det kunde ske? En skolskjutning i sömniga Örebro där lugnet varit påtagligt sedan staden en gång föddes för 760 år sedan vid grusåsen rand och passeringen över Svartåns våta stenar. Vem kunde tro detta? Ingen naturligtvis, för allt är fortfarande som en ond dröm, en vecka efter det att skjutningen inträffade. Frågan alla ställer sig är hur kunde det ske. Detta mardrömslika vansinnesdåd utan förvarning och utan logik. Utan någon möjlighet att backa bandet och göra om, ingen chans att få tillbaka de som miste livet i den meningslösa attacken denna regndisiga eftermiddag i februari 2025. Det var gjort på ett ögonblick, det som aldrig kan göras ogjort. Ett ögonblick som var oändligt långt för de som skräckslagna var inblandade och såg saker som ingen ska behöva se. Upplevde saker som ska behöva  uppleva, rök, blod, panik och skott som ekade i oändligt långa korridorer. Minnesbilder ingen vill få inpräntat i huvudet som en helikopters smattrande rotorblad och panik som envetet gör den disiga eftermiddagen paralyserande.

   Snart börjar jakten på syndabockar till varför det kunde hända. Varför hade skytten inte fått hjälp med sitt liv och sin vardag? Hur kunde skytten leva ett så osynligt liv för släkt, grannar, medmänniskor och myndigheter, trots att han bodde mitt i staden i en liten lägenhet. Hur kunde skytten bara promenera in på skolan utan att stoppas? Var han besökare eller var han elev på skolan, förmodligen hade inte det någon betydelse. Skolan var öppen och välkomnande.  För den svenska öppenheten, vårt öppna samhälle vill gärna omfamna alla och envar, men uppenbarligen har vi inte tid, kraft och resurser till att ta hand om alla medborgare. Kanske är vi alla syndabockar. Men hur det nu än blir måste vi nu tänka nytt och inse att även vi i Örebro är en del av världen och agera utifrån det. Bloggen hoppas vi tar kloka beslut som gynnar oss alla och vår trygghet och att Sverige och Örebro kan hitta tillbaka till kärleken. För kärleken är större än allt.