Surrealister

Salvador Dali, spanjor. Ozelot husdjur

 Surrealister ägnade sig med liv och lust åt surrealism. En konstinriktning som "inbegrep att konstnären tagit sig förbi logiken, som betraktas som ett konstens hinder, för att låta undermedvetna "vrickade" kombinationer av ting löpa samman. När förnuftet skjuts åt sidan släpper exempelvis de spärrar som fått ett ägg att vara mindre än solen eller ett bord att ha en normal slät yta. Istället kan en meningsfull koppling mellan till exempel en grön varmkorv och en gigantisk kam äga rum i avsaknaden av logik. En vaken betraktare åser ofta genom sitt filter av förnuft ett surrealistiskt konstverk som en vrickad, ologisk och absurd framställning av verkligheten." (Wikipedia)  

   Drömmar, mardrömmar och feberdrömmar verkar varit det vanligast förekommande inspirationen till surrealisterna. Dadaismen var en av ismerna tillsammans med kubismen och futurismen utgjorde föregångarna som ledde fram till surrealismen med epicentrum Paris.

Rene Magritte, belgare med kubb

Två av de mest framträdande konstnärerna inom surrealismen var belgaren Rene Magritte och spanjoren Salvador Dali. Två herrar med olika bakgrund och väldigt olika framtoning, men inom samma konstinriktning. Båda hämtade inspiration i Paris och lärde sig allt om surrealism via litteratur, film och konst. De umgicks intensivt med konstnärer från de olika konstarterna men inte med varandra. Surrealismen brukar beskrivas som det undermedvetnas konstform. Konstnärer och andra surrealister försöker beskriva något som finns i vårt undermedvetna och sällan kommer upp till vår normala medvetandenivå.   

    Dali gillade uppmärksamhet och klädde sig näst intill excentriskt, agerade och gjorde konst som skapade uppmärksamhet i starka ljusa färger med motiv som lätt kunde identifieras men framställdes ofta i förvrängda former och ovanliga sammanhang. Hans mustasch var unik och hans ögon utstående som en slags signatur.  Dali född 1904 utbildade han sig konstnärligt i Madrid och Paris och bodde även en period i livet i USA. Han kom från en borgerlig uppväxt där modern uppmuntrade honom konstnärligt. Dalis fru Gala var hans musa och förekommer ofta som motiv i hans konst.

René Magritte 1898-1967 var allt annat än färgstark i sin utstrålning och konst. Han utstrålade mer en aura som försäkringstjänsteman och är alltid korrekt klädd på alla tillgängliga foton. Målade i mörkare jordiga toner. Han hade en knepig uppväxt då hans mor försökte ta sitt liv vid flera tillfällen. Magritte spenderade en tid som arbetare på en tapetfabrik, startade flera tidskrifter och levde tre år i Paris i slutet av 20-talet. Han flyttade sedan tillbaka till Bryssel där han stannade fram till sin död. I motsats till Dali blev han aldrig en celebritet under sin livstid och hans konst nådde en större publik först efter andra världskriget. Humor och självdistans samt omöjliga, men realistiska figurer och reflektioner var återkommande element i belgarens målningar. Om Dali ofta använde sig av smältande klockor och tigrar i sina verk var kubben och äpplet motiv som återkom frekvent i Magrittes finurliga målningar. Dalis målningar var gränslösa och fantasifulla medan Magritte produktion var lekfullare och listigare, ändå begränsad och innehållande färre detaljer.

                                                                               Magritte

                                              

Dali

Foto: ÅJ

Grana

Grana står så grann i stuga

Uppklädd i rara färger

Kulor i grenen får duga

och vattnet foten ärger

Fina tider som har gått

När ho va ett litet skott

Då älgen missa planta

Vilken evig tur får en anta

Nu ä dä börrar i barka på grana

Så livet i sus och dus är förbi

Ho duger inte ens som slana

När grana slutar si bana

Svina går hårt åt röttera

Grana står jullrigt i brynet

Är nu ostadig på föttera

när grisen bökat med trynet.   

Dags att ta fram såga

Göra processen kort

Man måste våga 

grana kasta bort

Skogen glesnar, barren bruna slutar å duga

Jag sir över in te grannen.

Ginum glaset på hans stuga

sir ja rumpa på hans fruga

Kjell Höglund och hans värld av Anders Sundelin

Boken om Kjell   Foto: ÅJ

   Man skulle inte kunna tro att författaren Anders Sundelin klarar av att  få ihop 380 sidor text om Kjell Höglund. Och det får han inte heller. 150 sidor går åt att beskriva stora och små händelser i Kjell Höglunds samtid. Världshändelser, politiska skeenden i Sverige, men även små obetydliga noteringar från Rossö i Ångermanland, Kjells födelseort i december 1945. Kjell var en person som gick relativt obemärkt genom sin samtid och de personer som Anders Sundelin intervjuat har inte så mycket att säga om Kjell som person men desto mer om hans underfundiga texter och hans ovilja att trots allt stå på scen. Författaren försöker att sätta Kjell i ett sammanhang, ge viktiga tidsmarkörer och tar sikte på företeelser som möjligtvis påverkat Kjell Höglund. En av dem är författaren själv som funnits med i utkanten av Kjells värld även om de inte kände varandra personligen.

   Vi får följa Kjell så gott det går från barndomshemmet på Rossö där hans far vara bagare. Till gymnasiala studier i Strömsund och hans första egna boende. Vidare till universitetet i Stockholm och när han slutligen slår sig ner i Västerås, där han idag, när detta skrivs, befinner sig på ett demensboende långt från de succéer och turnéer han varit på genom åren. I Strömsund startade hans drömmar om större scener med studentspex och allmänt juvenilt beteende. I Stockholm fanns han hela tiden i utkanten av de spännande händelser i form av kårhusockupationen 1968 och demonstrationer för FNL-rörelsen. Det var mycket fester i kollektivboendet och Kjell gjorde vapenfri tjänst i linje med sin övertygelse. 1974 fick Höglund skaka galler några nätter då han vara inblandad i Stockholmsbaserade piratradiosändningar för kanalen Radio 88. Kjell Höglund hade under denna tidiga period tidvis ingen fast adress och var mer av en vagabond som brydde sig föga om det materiella. 

70-tals Kjell

   1973 gjorde Kjell skivdebut på riktigt, med albumet Häxprocesser, även om han innan dess redan gjort gjort två egenproducerade och egendistribuerade skivor, Undran 1971 och Blomstertid 1972. Dessa två skivor hade vita papperskonvolut och handskrivna etiketter av Kjell och existerar i små eftertraktade upplagor.

   Kjell reste mycket och oftast ensam; USA, Provence, Frankrike, Spanien, Rumänien, England och Danmark ofta med en väldigt skral reskassa och få eller inga bestämda resplaner. Kjell var en anspråkslös sökare, inte religiös, men letade efter svaret på livets gåtor. Han intresserade sig för danske Martinus läror då han i mitten av sjuttiotalet spenderade tid på den danska kursorten Kindla på Själland och under perioder var han föreläsare för sekelskiftesfilosofens tankar och läror både i Danmark och Stockholm. Han jobbade tidvis på förlaget som gav ut Martinus böcker och många spår av filosofens läror finns i hans texter. Kjell drogs ofta till olika alternativa tankar och läror och förlorade flera vänner på grund av detta.

   Kjell är inte de stora eller många ordens man, men de han förmedlar är desto mer underfundiga och listiga. Speciellt som han kan avsluta en djup och skarp textrad med orden tralala och man får som lyssnare en tudelad tanke om vad han egentligen vill med sina texter. De ord han använder är enkla och geniala och många av hans lyssnare känner igen sig i det vardagliga språket. Recensenterna betitlade honom de vankelmodigas trubadur även om han kontrade med att kalla sig för kvastfeningarnas språkrör. Han är sökande, tankspridd och utmanande och kan ibland uppfattas som lite eljest, då han alltid väljer sin egen väg oavsett vad omgivningen tycker. En recensent kallar honom en särling värd att älska. Han lämnar som artist ingen oberörd och gränsen mellan att älska och hata honom är knivskarp. 

   En klubb som kallas Kväll Höglund förekommer med jämna mellanrum i Stockholms nattliv. En klubb som bara spelar musik av Kjell Höglund och serverar en stor stark och holländsk genever. Från tid till annan förekommer också andra artister som tolkar hans musik på klubbens ambulerande scen. Flera stora namn i musikbranschen gör egna tolkningar och hyllningar som Lars Winnerbäck, Stefan Sundström och Maritza Horn. Men även mindre namnkunniga gör skivor till hans ära som Ellinor Brolin och Ellen Sundberg.

   Boken får 6 Markaskogar även om Anders Sundelin gjort vad han kunnat av materialet. Tyvärr saknas djupet och de långa beskrivningarna av Kjells samtid är ibland påfrestande långrandiga. Kanske nödvändiga för yngre läsare och lyssnare. Det som saknas är naturligtvis Kjells egen röst, men han får tala genom sina låttexter precis som han själv ville och önskade.