Cykel i vintertid

 

Vinter

   I somras fick jag en keps av grannen. En illa dold hjälm i form av en kepa täckt med reflexmaterial. På så vis tyckte han att jag skulle kunna cykelpendla till och från jobbet på ett säkrare sätt. Eftersom jag inte använder traditionell cykelhjälm och envisas med att cykla odubbat vintern igenom tyckte min granne att mitt säkerhetstänk kunde få sig en knuff i rätt riktning. Men jag har faktiskt reflexväst, ljuslykta fram och ett fungerande baklyse. Inte dåligt, va! En bekant med stor cykelerfarenhet både i pendlingsform men också i tävlingsform och på äldre dagar också via ord och bild har också en del estetiska krav på cyklister. Han påstår att det maximala avståndet som en cyklist får lämna en cykel med hjälm på huvudet är 68 centimeter. Passade på att vid tillfälle fråga honom vad avståndet var som man fick lämna cykeln med reflexväst. Han tittade långt och mörkt på mig och sa, du får absolut inte lämna cykeln med reflexvästen kvar på kroppen. Absolut inte gå runt i en affär med reflexväst, definitivt inte.

Väst i nord

   Oftast är det inga problem att vintercykla, andra dagar kan vara en utmaning att hålla sig och cykeln upprätt. Dessutom finns det isiga dagar då det går med ”guds försyn” och nån gång får man syna den isiga vägbanan på nära håll. Jag cyklar på cykelbanor och ibland på en nedlagd banvall genom skogen så då är jag säkrare än andra dagar men ibland måste jag ge mig ut på spåriga länsvägar med morgontrötta bilpendlare i bakhasorna. Än så länge har det gått bra, peppar, peppar. Vintern är den årstid som erbjuder mest varierande underlag. Det är allt från barmark till två decimeter oplogad blötsnö, men det kan också vara slask, gruskross på asfalt, mängder av olika snötyper, rimfrost. Men det mest förrädiska och farliga underlaget måste vara is täckt av vatten via ett svinkallt vinterregn.  Det är komplett livsfarligt och då gäller det att hålla tunga i rätt mun där på cykelsadeln.

Snö o hoj

    Som om dessa faror inte vore nog på vintertid för vintercyklister finns andra typer av utmaningar i trafiken. Andra cyklister med både högre och lägre cykeltempo. Det är el-cyklister och dubbdäckscyklister som kör om som jehun oavsett underlag. Jag tycker att jag kör fort men mot el-cyklister har kåsören ingen chans att hänga med. De trampar på och kommer upp i ruskiga hastigheter, spelar ingen roll om det sitter ett barn i barnsadel på pakethållaren. Det finns också andra småbarnsföräldrar som vinglar fram med barnen på pakethållaren eller i specialbyggda kärror. Klimakterieheta kvinnor med öppna jackor sena till jobbet sveper förbi i hög fart så deras jackor nästan trasslar in sig i mina ekrar. Gångtrafikanter och glada spralliga barn är också potentiella orosmoment för vinteråkaren. De som har proppar med musik i öronen är synnerligen opålitliga och de måste man alltid räkna med att de gör precis som de vill utan att tänka på andra i trafiken. Tycker annars att de trafikanter som är försedda med motorer tar mer och mer hänsyn och hetsar oss cyklister mindre som trots alla skyddsåtgärder är väldigt oskyddade på våra stålhästar.                                                                                        

   Det känns onekligen som en del medtrafikanter mer är som mottrafikanter. 

Snö och någonstans en cykel