Fem finstämda poplåtar

Dreams

   Dreams av Fleetwood Mac Att sitta i en mullrande bil med en V6: a under huven på väg mot Key West och Dreams drar igång på lokalradiokanalen i södra Florida kan bara vara perfekt. Ele och telefonledningarna följer motorvägen och den mötande trafiken kommer som pärlor på ett band. Vi stannar till för lunch på Harriets, en lite udda diner, på väg mot USA:s mest södra punkt. Sällan har väl bloggen hört Dreams i ett så passande sammanhang. Stevie Nicks perfekta röst ledsagar lyssnaren till den amerikanska drömmen. Americana i sin bästa dräkt och oavsett var jag nu hör Dreams är jag i tanken och känslan på väg mot Key West en varm sommardag.

 

Sometimes the blues.....

   The Dreamer av The Tallest Man on Earth aka Kristian Matsson En ensam elektrisk gitarr ackompanjerar Gagnefbons raspiga röst som är känsligare än vanligt. En av rockvärldens bästa fraser finns i låten, Sometimes the blues just a passing bird en fras som ger hopp mitt i den mörka saknaden och smärtan. En av Sveriges mest okända världsartister toppar sin rika katalog med The Dreamer. Bloggen har hört TTMoE på scen fem gånger och alla gånger har han framfört låten på olika sätt. En gång i en punkversion på Cirkus i Stockholm, en chock som bloggen fortfarande inte hämtat sig från.

 

Van the Man

Have I told you lately av Van Morrison På ålderns höst har den gamle saxofonisten och Them-medlemmen blivit religiös men låten fungerar lika bra som kärlekssång till äkta makan som ett högre okänt väsen. Prydd med solglasögon, iklädd hatt och mörk kostym turnerar den gamle nordirländaren oförtrutet vidare. Karriären startade tidigt på sextiotalet och han drar alltid stor publik. För bloggen blev det en musikalisk höjdare i Göteborgs Trädgår´n en sensommarkväll. Men man kan inte beskylla Sir Ivan för att vara mästare på mellansnack, Dylanklass på den bullhacken. Låten är en kärleksförklaring, en påminnelse om att förklara sin kärlek oftare till föremålet för de ömma känslorna.

 

River av Joni Mitchell en låt som bloggen på senare år fastnat för. Hördeden aktivt för första gången i en ung tjejs version. När bloggen sedan lyssnade på originalet var skillnaden faktiskt inte så stor i den tolkningen bloggen fick höra. Den unga tjejens hade faktiskt gjort originalet rättvisa och lyckats få fram känslan som Joni vill ge när hon skrev låten. Sången som egentligen är en protest mot musikindustrin är från albumet Blue som släpptes 1971 och fortfarande ett av Joni Mitchells starkaste. Ursprungligen från Kanada men Kalifornien lockade med sol och musiker som blev hennes bästisar och kamrater för inspiration och musicerande. 

 

   In the neighborhood av Tom Waits texten beskriver grannskapet med alla dess invånare och udda figurer som finns i samhällets utkant i dubbel bemärkelse. Även här finns en fantastisk textrad som sätter stämningen för resten av sången Well, the eggs chase the bacon round the frying pan och på samma beskrivande sätt fortsätter låten och ger en vardagsbild av förortslivet i östra Los Angeles. Waits säregna sångstil och valet av instrument ger sången en mustig grund som får den att flyga trots sitt långsamma tempo. Bloggen känner sig som en av de boende i förorten och kompis med den bohemiske Waits.