Dödsängel av Axel Burénius

 

Intensiv bok

   Dödsängel av ynglingen Axel Burénius är en kort historia på 142 sidor. Den är också kort för den utspelar sig egentligen bara under tolv timmar en eftermiddag/kväll i Hälsingland. Handlingens epicentrum är ett januarisnöigt Bollnäs där tristessen och tragiken blandar sig med snömodd och blaskig motellöl.

   I centrum för historien står Ivar Järve, långtradarchaufför från Stockholm som på eftermiddagen kört ihjäl tre tonåringar. Eller rättare sagt tonåringarnas bil kom över på fel sida av vägen och Ivar kunde inget göra utan bilen rammar Ivars långtradare och de tre omkommer omedelbart. Boken handlar om Ivars känslor direkt efter olyckan och hur han hanterar sina känslor. Det kommer även upp andra saker i hans liv vid det här tillfället som vävs in i historien. Ivars egen uppväxt, faderns död och hans förhållande till frun och Niklas hans son.

   Ivar ältar och ältar precis som jag gissar att man skulle göra i en sådan här situation. Vad hade hänt om, om jag gjort si eller om jag gjort så. Ivar kan inte släppa sina tankar utan de snurrar och mal. Trots att han försöker dämpa ångesten med sprit blir det bara värre.

Axel Burénius har skapat en märklig liten bok som i stilen påminner om något som Gertrude Stein skulle kunnat skriva ihop. Finns ingen styckeindelning, inga radbrytningar. Det finns inga indrag eller någon annan skrivteknikalitet som underlättar läsandet för oss som ger sig i kast med boken. Romanen blir en repetitiv berättelse som varken har en början, slut eller mitt. Det bara rullar på, som en lastbil på långtur. 

Boken får fyra Markaskogar i betyg men ger upphov till tankar värda 10 Markaskogar.