Odysséen

Odysseus i Ithakas hamn. Foto: ÅJ

    Nu har vi kämpat på i den grekiska arkipelagen i tolv år. Oftast i Kykladerna men även på Sporaderrna och bland de Joniska öarna. När och om vi kommer fram till någon slags hemö likt Odyssevs är det ingen som vet. Det känns bekvämt att irra runt bland de mindre öarna och undvika de stora bjässarnas turisprofiler med tingeltangel och ständigt stigande priser på hotell, mat, hyrbilar och strandbäddar. Speciellt som nu grekerna försöker ta igen den förlorade förtjänsten från Coronaårens miserabla resultat. Men varför måste det gå ut över just min Odyssée? 

   Från början var vi en besättning på 13 personer unga och vuxna i en skön mix när vi sökte budgetpensionat som luktade mögel och låg på strandens sand och tittade avundsjukt på de som hade råd med strandbäddar. Nu senaste gångerna har vi varit två på bekväma hotell med frukostservering och strandbäddars bekvämlighet. Men jag saknar sällskapets galna upptåg och ständiga tjatter om oviktiga ting som gett upphov till så många skratt och obetalbara minnen och skrönor.

Vem minns inte vårt första budgethotell i Pireus där vi sov i våningssängar av stål som liknade de vi hade i lumpen och någon trodde sig se Thåström i receptionen. Sonen har svårt att glömma detta "sjörövarhotell" som han döpt till "Thåström Inn". Han kan fortfarande inte glömma den bokningen trots att dussinet år passerat.

Vem kan glömma den voluminösa toplesskvinnan som gymnastiserade på stranden i Naxos inför ögon på alla och envar av badgästerna iförd endast minimala stringbadbyxor?

Eller när en i sällskapet drabbades av lågt blodsocker och vi inte fick äta på grund av att restaurangen på Koufunissi väntade på ett större sällskap och vi skulle då inte få plats. Konsekvensen blev att han började leta stolar och röja runt bland bord så det skulle räcka åt oss medan övriga i vårt gäng skrattade så vi tjöt, fast i det tysta.

Vem kan glömma den italienska modern som ammade sin son på stranden inför allas ögon på Ithaka? Det som var udda och som gjorde en i sällskapet synnerligen upprörd var att sonen enligt oss var minst tio år.

Eftersom sällskapet bestod av olika familjer betalade var och en av familjerna för sig när vi åt på restaurang. Family 1, Family 2 och Family 3. Men på Skiathos fick någon den ljusa idéen att kalla familjerna enligt bokstavsordning för att lösa hanteringen av notan. The A-men, the B-men och the C-men. Med lite dålig engelska och ekivok fantasi lyckades vi skratta sönder den engelske! kyparen som med blossande röda kinder vände tillbaka ut i köket med vår beställning.

Skrattanfallen har varit i legio och oftast utan att någon kommer ihåg orsaken. Kiknat av skratt har vi gjort på Skopelos och Zakynthos när vi suttit beredda på restaurangen precis vid havets strand eller under dignande vinklasar.

Den största hyrbilen fick vi på Milos, grå och dammig med flagnande lack. Tyvärr var inte kvalitet i paritet med storleken vilket gav en punktering som fixades i det grekiska vägdammet i bästa F1-stil. Återlämnades dagen därpå mot en mindre bil, men med högre kvalitet och komfort.

Penelope färdig med sin väv. Foto: ÅJ

På hemväg från Rafina till Athens flygplats utsågs en person av oss, min fru, att hoppa på vår buss för att hålla platser till dessa att vårt bagage dykt upp. Hon gjorde sig inte populär där i bussen med sitt krav på fyra sittplatser i den glödheta, stillastående bussen där AC inte var igång. Inte blev det bättre av att hon var på fel buss när den började rulla och våra väskor anlände. Som make i nöd och lust och med fara för mitt eget liv ställde jag mig framför den rullande bussen tills dess att frun hunnit be chauffören om att få kliva av.

Men inget av allt detta stoppar oss från att resa tillbaka de kommande tolv åren, kanske tvärtom Vi fortsätter vår jakt på sol och värme, salta bad, fantastisk mat och vila i en annorlunda kultur i ett annat hörn av Europas mångfacetterade kontinent.