Get Back

Bloggen och Fab Four i Liverpool, Merseyside Foto: ÅJ

   George skulle fylla 26 år, Paul var inte 27 år än och John och Ringo fyllde snart 29 år. Ändå hade de turnerat jorden runt flera varv. Spelat inför miljoner människor, gjort filmer, spelat in  flera album som sålt miljoner exemplar och varit tonårstjejers idoler på alla kontinenter. De hade spelat tillsammans som The Beatles under mer än tio år med klubb och arenaspelningar världen över. Medlemmarna i gruppen hade blivit adlade och gett upp turnerandet bland annat för de var oroliga för sin egen säkerhet och att det inte längre gav dem något musikalisk. 

   I januari 1969 samlades The Fab Four efter julhelgen i en hangar i Twickenham för att förbereda en ny skiva, en konsert och samtidigt göra en tevefilm. Det finns idéer om att göra en konsert i Sabratha i Libyen eller Primrose Hill i London. Någon takkonsert hade ingen pratat om än eller planerat. Ett filmteam följde beatlarna när de träffades igen och när de under kaosartade former dricker te, käkar toast, pimplar vin, tramsar runt spelar gamla låtar både ur sin egen men också andras kataloger. Som tittare får bloggen först en känsla av att de är uttråkade, men de håller ändå sams till en början. Yoko Ono är som klistrade vid John Lennons sida samtliga dagar av den drygt 24 dagar långa sessionen och hon lyckas faktiskt komma fram till mikrofonen några gånger och framföra sina karakteristiska kakafoniska läten som hon kallar sång. Annars läser Ono böcker, löser korsord eller rent allmänt klänger på John så fort tillfälle ges. De övrigas killarnas fruar/flickvänner dyker upp enstaka gånger på olika vis.

Foto: ÅJ

   Efter en veckas repetitioner börjar George Harrison tröttna och säger att han ska lämna bandet. Ingen verkar ta honom på allvar först men plötsligt är han borta. George börjar känna att hans idéer inte tas på allvar och känner sig marginaliserad med sin musik och sina låtbidrag. Inte konstigt när han är i samma grupp som världens två bästa låtskrivare. Någon vet att han dragit till Liverpool, oklart varför, och bandet försöker klara sig på tre och även John är borta en dag utan att någon kan komma i kontakt med honom. Helt plötsligt sitter Paul och Ringo ensamma och deppar rejält. Men John kommer och en omfattande övertalningskampanj sätter igång för att få tillbaka George i bandet. Mycket av detta sker utanför kamera och efter några dagar är George tillbaka på sologitarr. John är mindre dominant i gruppen utan det är Paul som driver på musikaliskt. Någon enstaka gång är Paul borta och då tar John tag i taktpinnen men när Paul kommer tillbaka får han tillbaka den. Ringo verkar mest hänga med och bidrar inte mycket musikaliskt, det är till och med så att Paul ibland coachar honom hur han ska spela trummor. John spexar och plojar mycket och är bara allvarlig i sällskap med Yoko. Bandet eller Yoko är ett val han står inför. Paul däremot blir stressad av att ingenting kreativt händer i allt nojsande, plojande, larvande och spexande inför kamerorna.

   Efter halva tiden flyttar de in i källaren på Applekontorets hus på Saville Row. 23 januari är det fortfarande långt från färdigt med några låtar och en eventuell konsert flyttas fram till den 30. Deras gamle vän från Hamburgertiden pianisten Billy Preston dyker och vill kolla läget och han är som sänd av gudarna. Han får slå sig ner vid ett Fender Rhodes elpiano och helt plötsligt verkar alla Beatlarna vara på kreativt humor igen och Preston är plötsligt Beatle nummer fem. Hans pianospel lyfter repetitionerna, takkonserten och The Beatles två sista skivor Abbey Road och Let it be. 

   Det är fantastiskt att höra de välkända låtarna mejslas fram. Som betraktare vill man gärna hjälpa till för man vet vilka ord och toner de söker efter där i källaren på Applekontoret. JB och Coca-Cola hjälper till att värka fram Let it be. Kan också hjälpa med det ständiga rökandet som alla fyra ägnar sig åt. I det här läget i processen är spelglädjen stor då den ena fantastiska låten värks fram efter den andra. Till och med Ringo bidrar med Octopus`s garden. Här hör man tydligt de influenser som The Beatles har av den engelska music hall traditionen, medan andra sånger har sina rötter i den amerikanska bluesen. Några av låtarna kommer inte med på Beatles skivor men dyker upp på några av Beatlarnas soloplattorna som kommer senare under sjuttiotalet. 

Foto: ÅJ

   George Martin har en undanskymd roll men är lugnet själv i stormens öga, Glyn Johns producerar och är en stilsäker modeikon. I skuggorna smyger assisterande teknikern Alan Parsons omkring och byter band till bandspelaren. Han som kommer att göra egen karriär på sjuttio och åttiotalet som framgångsrik popsymfoniker. Det är gott om tidsmarkörer i filmen i form av tuffa Coca-Colaflaskor, minimal kjolar, halvlånga pälsjackor, bowler hats, bilar, bussar och andra prylar från det sena sextiotalets analoga värld.

   26 januari börjar de prata om en konsert på taket till Applekontoret först då skippas planerna på en konsert i norra Afrika. Paul är tveksam till konserten in i det sista och först när han hänger på sig sin bas den 30 januari där uppe på taket i januarikylan verkar han tro på det. Get Back, Don´t Let Me Down, I´ve Got A Feeling, One After 909, Dig A Pony är den kylslagna låtlistan och några av inspelningarna från taket finns med på albumet Let It Be. Till slut stoppar polisen konserten då mängden klagomål från de omkringboende blivit för många.

    Peter Jackson har skapat ett mästerverk för Beatlesfans. En sju timmar lång njutning där de fyra i Fab Four i slutet av sin gemensamma karriär gör en sist kraftansträngning att skapa musikhistoria. Något de också lyckas med, de kanske inte är medvetna om detta medan de skapar i stunden. Det är fantastiskt att se allt detta i färg allt blir så mycket mer realistiskt och fotot är knivskarpt efter invecklade digitaliseringsprocessser. 60 timmars film och dubbelt så mycket i ljudspår har Jackson plöjt igenom och kokat ner  till tre filmer som måste ses i sin helhet. Det är inte mycket till handling, men bloggen sitter trollbunden de 468 minuterna som filmerna varar. Filmerna måste ses, de är både musikhistoria och ett tidsdokument. Det är bara att hoppas på att de andra 53 timmarna också dyker upp på teve för då sitter bloggen där igen i tevesoffan.

Trilogin får 10 Markaskogar i betyg.

Foto: McCartney.com