Språkliga egenheter

   Språk kan vara svårt men naturligt utan hinder. Språk kan vara en barriär mellan människor men också något som förenar och ger möjligheter. Men bland en grupp människor som pratar samma språk kan skillnader ändå förekomma. Dialekter, slang, formellt språk eller ett gemensamt språk för några med samma intresse eller yrke. Ja, det kan finnas många olika varianter i en grupp människor som ändå tillhör samma språkgrupp. 

   När du lär dig prata ett språk från tidig ålder kan variationer och felsägningar uppkomma av olika anledningar. En del av dessa hänger med länge och kanske hela livet, speciellt om ingen uppmärksammar dig på tokigheterna eller påminner dig om felaktigheterna. Barnspråk känner vi alla till, men barn slipar till sitt språk när de växer och får mer tänder och bättre ordning på tunga och mun. Sött och gulligt, men de växer upp och får ett annat språk förhoppningsvis ett bra språk.

Foto: Tretorn

   Bland barn är det vanligt att säga ett ords bokstäver i fel ordning. De snubblar liksom på bokstäverna och gör man inte för stor sak av det hela rättar sig barnet utan att själv märka och plötsligt kommer bokstäverna rätt i ordet. David hade under en tid en utmaning med ordet stövlar. Det ville gärna bli stölvar, men fortfarande högskaftade gummiskor som passade alldeles utmärkt att gå ute i regnpölarna med. Hoppa jämfota med utan att bli blöt om fötterna. Men de kan vara svåra att uttala.

   Karl var en småländsk kraftkarl. Ni vet en sådan där som startade ett företag ute i garaget. Där ställde han upp en maskin som spottade ut enkla plastprylar. Kammar, tandborstar och enklare plasthandtag, ja var något av plast kunde hans maskin göra det. Och alldeles på egen hand också för han var oftast på sitt ordinarie jobb. Sitt vanliga jobb alltså, det här med maskinen var bara något som fanns där och gav mera arbete men också en extrainkomst. Allt för att frun och de många barnen skulle ha det bra så möjligt, slet han på sina båda jobb. Han jobbade väldigt mycket, rent av eronomt mycket. För det var vad han sa, eronomt. Ingen visste var det kom ifrån och ingen ville påpeka för 80-åringen hans felsägning. Alla tyckte det var charmigt och hörde ihop med honom och hans personlighet. Men man aktade sig för att skratta åt hans snubblande på ordet. Ett litet avsteg från den annars rejäla och pålitliga personligheten som han ägde.

Muntascher

    Paul var också äldre. Han var alltid intresserad och ställde alltid frågor. Nästintill nyfiket. Ställde frågor som ingen annan ställde. Han var av den gamla stammens jordbrukare, en i en lång rad av flera generationer. Vet inte om tidigare generationer av hans släkt hade haft skägg och hårbevuxna överläppar men Paul sa alltid muntasch vilket låter lite logiskt och kanske det en gång hette så. Men Paul sa mustasch med ett n och så skrattade han för han hade berättat en historia från förr och från äldre släktingars bravader. Naturligtvis var historierna kryddade och sanningshalten var alltid diskutabel och ändrade karaktär varje gång han berättade.

   Roland var en annan karaktär från ungdomens landsbygd. Också han en av flera generationers lantbrukare men i en föränderlig tid av mekanisering och automatisering. Som lantbrukare är man beroende av väder både regn och solsken. Lugnt och milt regn men också intensivt ösande. Och då, när det öser ner och slår mot plåttaken, så sa han att det smaaatrade. Med ett långt a och ett t. Ingen visste var hans uttal av ordet kom ifrån och ingen kommer någonsin att få veta.

   Så kan det vara med ord och språk. Ett språk är i ständig förändring, vem vet, om tvåhundra år heter det kanske stölvar.