Advent

   December, ibland liktydigt med advent, är en månad fylld av förväntan hos de små men även av oss vuxna som har barnasinnet kvar. Advent betyder egentligen i sin ursprungliga mening ”ankomst” men har i dagligt tal fått betydelsen ”väntan”. Den senare står för barnets oändliga väntan under månaden december. En lång väntan på de klappar som dagens unga nästan undantagslöst får i vår del av världen. För det kan väl inte möjligen vara väntan på något större, mer ädelt och förtröstansfullt som julens fredsbudskap? Väntans tid börjar redan den 30:e november, skall Anders slaska eller braska? Det är den stora frågan även om bondepraktikans gamla tumregel sällan stämmer så kan man känna av julmånadens stämning redan här.

   I min barndom startade julförberedelserna faktiskt innan Anders slaskade, vilket han oftast gjorde på sjuttiotalet. Slakten av julgrisen skedde redan i skiftet oktober/november när slaktare Möller dök upp på gården och en gris fick sätta livet till för julens fröjder. Likt Särimner skulle den återuppstå, men i form av julskinka, rullader, köttbullar, sylta och julkorv. Slakten var ett skådespel som man med skräckblandad förtjusning tog del av som liten grabb. 

Askers kyrka    Foto: ÖLM

   Första advent packade hela bygden in sig i Askers stora landsortskyrka och stämningsfylld musik steg mot taket i det väldiga kyrkorummet.  Till och med jag sjöng med i julpsalmerna. För i det sammanhanget och i den magiska adventsstämningen med levande ljus i de stora granarna som kyrkvaktmästare Olle pyntat kyrkan med, kunde till och med jag sjunga vackert. Första advent i kyrkan har något stämningsfullt och rent över sig som ingen vill eller kan smutsa ned. Fullsatt till sista platsen av kyrklig såväl som profan bonde och bondmora.

   Den stora höjdpunkten i min barndom under julmånaden var trots allt julottan. Om man inte räknade med paketöppningen på julafton, så klart. Redan veckan innan skulle det bestämmas om man skulle följa med på julottan eller inte. Facklor skulle nämligen beställas på Handelsbolaget och det var viktigt att inte köpa för många. Blev någon över kunde den användas året därpå men det var ändå en onödig utgift, just den julhelgen. Facklorna var nödvändiga för att kunna följa med, när radbyn i kyrkans närhet där jag är uppvuxen, skulle gå fackeltåg till kyrkan. Minns jag inte helt fel ringde det i kyrkklockorna redan 06.55 för julotta på juldagsmorgonen. Det innebar att jag som liten knatte måste upp redan halv sex på juldagsmorgonen. Beslutet var inte helt enkelt. Sängen visste jag var varm och skön på morgonen. Flera var de juldagsmorgnar som jag ångrade mitt beslut att följa med ut i midvinternatten, men lika många gånger njöt jag av den stämningsfulla promenaden på trettio minuter som tog oss till kyrkan som socknens hjältar. Ett pärlband av oss bybor lyste upp vägkanten med våra facklor som en lysmask. Vi skapade stämning som framkallade glada miner från alla de som åkte förbi oss i sina rimfrostiga sömniga julbilar.

   På vägen hem från kyrkan brukade vi ibland bli inbjudna till familjen Nilsson för att där få smaka på en annans familjs jultraditioner. Glögg, pepparkakor och pynt i långa rader, traditioner som inte jag var van vid och som fick mig som liten att förstå att jul kunde firas på många olika sätt. Även om det bara var hos grannen där hemma i radbyn på Närkeslätten.